SDHL: Brynäs rycker i toppen, men fältet kokar undertill

I landets högsta serie har Brynäs lagt i en riktig överväxel. Med full pott, sju raka segrar och en målskillnad på hela +20 har Gävlelaget skaffat sig ett ordentligt försprång. De visar upp en stabilitet och en spets som gör dem till seriens klara lokomotiv just nu.

Men låt er inte luras av Brynäs tidiga ryck — bakom ledarlaget tätnar dramatiken på ett sätt som gör SDHL fantastiskt underhållande.

Det täta getingboet bakom Brynäs täcker allt från Luleå/MSSK och HV71 ner till nykomlingen Färjestad och bottenstriden. Alla verkar verkligen kunna slå alla. Lagen som ligger i botten av tabellen har visat att den har kapacitet att utmana topplagen; matcherna har präglats av uddamålsförluster och hård kamp. Att marginalerna ännu inte har tippat över till bottenlagens fördel ger inte intrycket av att lägstanivån i serien har höjts.

Och låt oss vara ärliga här: jag köper inte domedagsprofetiorna från dem som hävdar att den europeiska damhockeyn skulle utarmas av nordamerikanska PWHL eller att spänningen har försvunnit från SDHL. Visst, precis som i alla ligor — oavsett om vi pratar damer eller herrar, SHL, NHL eller SDHL — är inte alla matcher fyrverkerier från start till mål. Att vissa matcher har lägre tempo eller svagare underhållningsvärde är inget unikt för damhockey. Men dramatiken, passionen och den taktiska skärpan i topp- och mittenstriden visar med all tydlighet att SDHL fortfarande håller hög europeisk klass och levererar underhållning i toppklass.

Kikar vi på läktarna, ser vi dessutom hur hårt och långsiktigt arbete faktiskt ger resultat. Brynäs och Luleå/MSSK visar gång på gång hur slipstenen ska dras när det gäller att bygga en stabil och engagerad publikbas. Båda klubbarna kan stoltsera med flera matcher med fyrsiffriga publiksiffror med över 1 000 personer på läktarna under sina tillställningar — och båda två har redan hunnit spräcka den magiska 2 000-gränsen vid varsitt tillfälle i år. Även HV71 ska ha en stor eloge för sin finfina premiärmatch i Husqvarna Garden, där nästan 1 800 åskådare skapade en fantastisk inramning.

Det här visar tydligt vad som är möjligt när en förening lägger resurser, stolthet och professionellt publikarbete bakom matcherna. Men det väcker också den uppenbara frågan: När ska resten av klubbarna i ligan börja jobba på allvar med eventet kring damhockeyn? Potentialen finns i varje stad, men det krävs att man slutar se dammatcherna som någonting som bara rullar på i bakgrunden och istället börjar paketera det som den toppunderhållning det faktiskt är.

Den här bredden på isen — och det växande engagemanget på läktarna där klubbarna faktiskt gör jobbet — är ovärderlig för utvecklingen. När inget lag kan gå ut på 80 procent och förvänta sig tre poäng, tvingas varje enskild spelare och ledare att krama ur maximalt i varje byte.

NDHL: Halta tabeller, formstarka topplag och oroväckande klyftor

Vänder vi blicken mot NDHL ställs vi inför helt andra utmaningar. Just nu haltar serien värre än en enbent pirat. Med ett spelschema där vissa lag knappt kommit till spel — som Sundsvall och Troja-Ljungby som bara spelat en enstaka match — medan andra redan avverkat fyra matcher, blir det nästintill omöjligt att läsa av det faktiska styrkeförhållandet. Den här ryckigheten gynnar varken spelarnas matchtempo, lagen eller publiken som vill följa utvecklingen på ett engagerat sätt.

Ser vi bortom de spridda matchantalen framträder också tydliga topplag i respektive region:

• NDHL Syd: Här har Rögle BK kopplat ett järngrepp om toppen med fyra raka segrar och smått otroliga 13–0 i målskillnad. Bakom dem jagar Malmö Redhawks, men överlag finns en fin bredd där matcherna bakom absolut högsta toppen är täta och sätter spelarna på prov varje match.
• NDHL Norr: I norr är det Leksands IF som ångar på med tre raka segrar och 15–1 i målskillnad, med Björklöven och Timrå närmast bakom. Men här finns det anledning att känna viss oro för helheten. Klyftan mellan toppen och botten är märkbar. Storsegrar och ojämna matcher gagnar i längden varken lagen i toppen — som behöver tuffare hårdhärdning för att ta nästa kliv — eller lagen i botten, som sliter hårt utan att få den sportsliga stimulans som bygger långsiktig motivation.

Nytt mästerskapsfönster: Historiskt november-VM skakar om kalendern

Något som sätter extra färg på höstschemat är det nya internationella spelschemat. För första gången någonsin spelas Dam-VM i november (6–16 november i Danmark).

Det historiska beslutet från IIHF görs för att synka med den nordamerikanska proffsligan PWHL så att alla världens stjärnor kan ställa upp. För SDHL innebär det här ett ovanligt och stängande mästerskapsuppehåll mitt i höstrusket när landslagsspelarna drar iväg. (För NDHL:s del, som inte berörs av samma strikta VM-krav då färre spelare är uttagna i A-landslagstrupperna, rullar spelschemat på betydligt mer flexibelt utan något längre totalstopp).

Det ska bli oerhört intressant att se hur SDHL-lagen hanterar det här avbrottet mitt under den pågående säsongen. Blir det ett välbehövligt andrum för lagen som jagar formen, eller tappar topplagen sin fina höstkonsekvens?

Framtiden och vägen framåt för svensk damhockey

Trots de utmaningar som finns med haltande spelscheman i NDHL ska vi inte glömma den enorma energin som finns i ligan. NDHL är själva motorn i svensk damhockey — det är här framtidens SDHL-stjärnor formas, här klubbar bygger sina dam- och flickverksamheter från grunden och här drivs passionen av ren och skär hockeyglädje runt om i landet. Att se drivet hos föreningarna i NDHL, där satsningarna blir allt mer seriösa för varje säsong, ger en fantastisk tro på framtiden.

Att skapa en jämn, utmanande och utvecklande miljö i hela landet är en helt avgörande utmaning framåt. Potentialen och passionen ute i föreningarna är enorma, och jag är övertygad om att lösningarna kommer — så länge vi vågar lyfta frågorna, ifrågasätta och ställa tydliga krav på klubbarna i våra förbundsserier. Det handlar om att inse att varje förening är en del av något mycket större utanför de egna klubbväggarna; ett gemensamt ekosystem som bygger svenska stjärnor och formar svensk damhockeys framtid. Följ fortsatta analyser, granskningar och intressant läsning om svensk damhockey på Fokus: Damhockey.

Säsongen är ung, och mycket kan hända än.

Inlägget Damhockey 2026: Publikfester, haltande tabeller och VM-uppehåll dök först upp på Cirtap.se.

Platsen på isen är aldrig någonting du får eller ärver. Den är förtjänad. Centimeter för centimeter.

Ingen kliver in i en elitmiljö enbart på talang eller flyt. Att ta steget till att bli en spelare som bär ett lag i SDHL eller kämpar om uppflyttning i NDHL kräver ett obönhörligt pannben, en bergfast disciplin och en förmåga att kliva ut på isen även när hela kroppen skriker efter vila.

Från Turin till dagens blixtsnabba damhockey

För att förstå dagens kravbild måste vi också se varifrån sporten kommer. Det har hänt oerhört mycket sedan det där historiska silverjublet vid OS i Turin 2006 – matchen och mästerskapet som på allvar satte damhockeyn på den svenska idrottskartan.

Spelet vi ser på isen idag är dock något helt annat än för två decennier sedan. Utvecklingen har gått i en rasande fart, framför allt vad gäller skridskoåkning, fart i spelvändningarna, taktisk mognad och skottkapacitet. Från år till år skruvas tempot upp ytterligare ett varv. Dagens matcher ställer krav på beslutshastighet i trånga situationer som inte fanns på samma sätt tidigare, och i takt med att fysiken har ökat har hela sporten klivit in i en ny era.

Elitidrottens kravbild: Inga gräddfiler, men många vägar

Precis som för vilken professionell idrottare som helst på den här nivån – eller för den som siktar på att nå hit – kommer satsningen med en obönhörlig kravbild. Det finns inga frikort.

Det spelar ingen roll vilken klubblogga du har på bröstet, vilken ort du växer upp på eller vad din förening heter. Det finns inga gräddfiler som trollar bort de tusentals timmarna av skridskoåkning, fysträning och nödvändig återhämtning. Kraven på kalkylen för sömn, kost och träningsdisciplin är exakt lika hårda oavsett om du kliver ut i en storstadsarena eller i en mindre rinks mörka hörn.

Det fina i detta är dock att det inte finns bara en enda mall för hur du ska utvecklas som hockeyspelare på damsidan. Det finns ingen universell ritning. Vissa slår igenom tidigt på riksintag, medan andra tar den längre vägen via regionala NDHL-miljöer, hårt slit i moderklubben och en senare utveckling. Vägen till toppen ser olika ut för alla –

det viktiga är att hitta sin egen väg och våga lita på att den fungerar om man bara gör jobbet.

Steget till senior: När professionalism blir en livsstil

Övergången från flickhockeyn till junior- och seniorhockey innebär därför en drastisk förändring i tänkandet. Det handlar inte längre bara om att vara snabbast på skridskorna i sin åldersgrupp – det handlar om att kliva in i en genuin elitkultur i en sport som konstant rör sig framåt.

När klevet tas över till junior- och seniortrupperna ställs krav på en hängivenhet som i praktiken är 100 % professionell, oavsett vad som står på kontraktet. Det är här som den egna disciplinen ställs på prov. Professionalismen visar sig i hur noggrant matlådorna förbereds inför veckan, hur återhämtning och sömn prioriteras, hur fysträningen sköts under eget ansvar och hur uppmärksamt spelaren tar till sig taktisk videoanalys och feedback.

Att bygga en elitidrottare på damsidan handlar om att ta till sig den professionella inställningen långt innan de ekonomiska förutsättningarna är helt på plats. Det är en mental mognad som tjejerna tvingas utveckla snabbt för att överhuvudtaget kunna konkurrera.

Valen som ingen annan ser

Det handlar om att forma en hel tillvaro – skola, jobb, sömn och återhämtning – kring de tider som råkar finnas lediga i ishallen. När kompisarna samlas för en fredagskväll på stan eller planerar helgens fester, står hockeyspelaren inför ett val som i princip redan är avgjort. Valet faller på träningen, återhämtningen och förberedelserna inför nästa pass.

Det krävs en särskild mental styrka att gång på gång välja bort det bekväma och självklara. Att veta att medan andra lutar sig tillbaka, snörar du på dig skridskorna för en sen kvällsträning eller en morgonis när mörkret fortfarande ligger tätt över parkeringen.

Och låt oss vara ärliga med villkoren. Detta sker i många fall fortfarande i miljöer som ligger långt ifrån optimala. Idrottsforskningen – bland annat från Umeå universitet och Linnéuniversitetet – har gång på gång belyst hur dam- och flickhockeyn historiskt fått tilldelas resurser och istider ”i mån av plats”. Det har tvingat fram en kåranda och en logistisk anpassningsförmåga hos spelarna som saknar motsvarighet inom herridrotten.

Forskningen bekräftar vardagskampen

Detta osynliga slit är inte bara romantiserad idrottspoesi, utan något som bekräftas rakt av i forskningen kring den kvinnliga elitidrottaren. Studier på ”dubbla karriärer” (Dual Careers) visar vad som faktiskt krävs när spelare tvingas kombinera elitträning på 20–30 timmar i veckan med heltidsstudier eller arbete.

Sömn, näringsintag och återhämtning blir till en exakt vetenskap där marginalerna är minimala. När en spelare kliver ut på isen efter en full arbetsdag och en lång bussresa gör hon det under fysiologiska förutsättningar som kräver ett extremt pannben.

Samma anpassningsförmåga syns när spelregler och fysik förändras. När damhockeyn tog klivet mot mer fysik och licensierade tacklingar i SDHL krävdes en snabb omställning i fysträningen för att bygga bål- och nackstyrka. Forskningen visar att spelarna själva tog sig an dessa höjda krav med en enormt positiv inställning. Man duckar inte för utmaningar – man anpassar sig, skruvar upp sin professionalism och blir starkare.

När skadan kommer: Det ultimata provet på pannben

Sedan finns det stunder då allt ställs på sin absoluta spets. Ögonblicket när smärtan hugger till, kryckorna åker fram och ett tungt skadebesked slår undan fötterna på hela säsongen.

Det är under rehabiliteringens ensamma månader som det verkliga pannbenet testas. Att sitta på läktaren och se lagkamraterna åka ut på isen medan man själv harvar vidare i gymmet med enformiga rehabövningar kräver en enorm mental styrka. Ingen ser de där tidiga rehabpassen, svetten på träningscykeln eller kampen mot tvivlet när återhämtningen går långsammare än man hoppats. Men det är precis där, i skuggans tysta uppförsbacke, som karaktären härdas och viljan att komma tillbaka starkare än någonsin mejslas ut.

Det tysta nätverket bakom varje tröjnummer

Ingen gör dock den här resan helt i ensamhet – och allra minst när det tar emot. Bakom varje spelare som kliver över sargkanten står ett nätverk som delar samma rytm, gör samma val och stöttar när motgångarna kommer.

Föräldrar, partners och familjer anpassar sina egna liv efter säsongskalendern. Semestern planeras om för att passa in med hockeycampen och fysträning mitt i sommaren. Helger viks konsekvent åt cupspel och resor. Det är föräldrar som ställt klockan på orimliga tider under ett helt barn- och ungdomsliv, som kört mil genom snömodd och som finns där som den trygga famnen när tunga skadebesked eller svåra beslut känns oöverstigliga.

Utan det engagemanget och den förståelsen från omgivningen hade svensk damhockey inte varit där den är idag.

Till er som fortfarande tvivlar: Ni har inte förstått någonting

Till alla dem som fortfarande sitter på läktarna, i kommentarsfälten eller i styrelserummen och avfärdar damhockeyn med trötta jämförelser: Det är dags att vakna.

Att jämföra damernas förutsättningar med herrsidans miljonkontrakt, heltidspersonal, färdiga helikopterperspektiv och gräddfiler är inte bara skevt – det vittnar om en total brist på insikt. Jag har tidigare skrivit om de namnlösa rösterna, och mönstret upprepar sig. Herrspelare har i decennier klivit in till dukade bord. Damerna bygger bordet själva, samtidigt som de spelar på det.

Att leverera hockey på den här nivån, med den farten och den taktiska skärpan, samtidigt som man pusslar ihop livet med jobb, studier, obekväma istider och tunga rehabperioder, är ingen svaghet. Det är ett enormt styrkebesked.

Så till alla som inte tror på damhockeyn, till er som inte förstår vilket arbete som krävs bakom varje enskilt tröjnummer: Bli kvar i er historielöshet medan tåget går. För de här tjejerna ber inte om er tillåtelse längre. De tar sin plats, de bryter ny mark och de gör det med en passion som är tusen gånger starkare än alla era fördomar.

Till alla spelare runt om i SDHL och NDHL som tar fighten varje dag, och till alla familjer som står bakom: Fortsätt bryta mark. Ni gör jobbet, ni äger framtiden – och ni gör det med en respekt som inte går att köpa för pengar.

Inlägget Ingen föds med en tröja i SDHL: Om pannben, slit och vad som krävs för att utvecklas som hockeyspelare dök först upp på Cirtap.se.

Den här gången tog vi en sväng med kollektivtrafiken. Det där rullande ekosystemet där mänsklig samvaro ställs på sin spets, och där man förväntas dela på både utrymme och syre. Det här med att använda en mobil i kollektivtrafiken har sannerligen tagit nya, kreativa vägar. Tekniken har ju tagit oss till en punkt där vi bär ett helt bibliotek och en fullt fungerande kommunikationscentral i fickan – helt fantastiskt!

Smörgåsstilen och den flexibla integriteten

Men så slår det mig. Vad hände egentligen med hörlurarna? Och hur bar det sig åt att vi började använda telefoner som om de vore en halvt uppäten smörgås eller en walkie-talkie från storfräsartiden?

Det har nämligen etablerats en ny gren inom den mobila konsten: att hålla luren vågrätt framför munnen på högtalarläge, med en intensitet som för tankarna till en hemlig agent som försöker ropa upp basen under ett pågående rån. Plötsligt sitter man där och får en fullständig, oredigerad lägesrapport om lönen, relationerna och gårdagens magsjuka. Ljudet skär genom vagnen med samma självklara pondus som en kringresande dammsugarförsäljare på städimpulser.

Det mest underhållande i kråksången är ju annars detta med den så kallade personliga integriteten. Vi fyller i samtyckesblanketter, skyddar våra lösenord med dubbla lås och tittar misstänksamt på minsta lilla kak-ruta på nätet. Men när det kommer till att sända ut sitt eget privatliv i stereohögtalare på morgonbussen – som om man direktsände sin egen sommarpratsserie – nä, där är plötsligt alla spärrar borta.

Ingenjörens våta dröm som hamnade i väskan

Man sitter på sin plats, tittar ut på höstregnet och funderar lite. Jag är ju den förste att hylla modern teknik – jag älskar när grejer funkar och när utvecklingen går framåt. Det är bara det att man ibland undrar hur det var tänkt.

Ingenjören som satt uppe på kammaren och uppfann Bluetooth, trådlösa hörlurar och finurliga mikrofoner gjorde ju ett hästjobb för att ge oss frihet och ett kristallklart, privat ljud. Tanken var ju knappast att de där små tekniska underverken skulle ligga och trygga i botten på ryggsäcken medan hela spårvagnen bjuds på en liveversion av livets baksidor. Tvärtom! Tekniken finns ju där för att underlätta och skärma av, inte för att fungera som en ambulerande megafon för allmänheten.

Nåväl. Jag klev av vid min hållplats, drog ett djupt andetag frisk luft och konstaterade att prylarna det är det bannemig inget fel på. Det är bara handhavandet som ibland kan behöva en liten uppdatering.

Tills nästa gång vi hörs (på behörigt avstånd): vrid ner, eller slå på plupparna. Tack på förhand.

Inlägget Det ljuva ljudet av grannens Tiktok-flöde dök först upp på Cirtap.se.

Men sanningen är ju att det bakom kulisserna pågår ett oerhört hängivet och stenhårt arbete som vi alldeles för sällan ser på ytan. För att verkligen förstå och lyfta fram det som byggs upp i våra ishallar, vände jag mig därför direkt till landets regioner för att få ta del av det fina och viktiga arbete de faktiskt lägger ner.

Först ut att svara är Region Öst, och här vill jag verkligen sätta ljuset på det imponerande arbete som bedrivs. Ett stort och varmt tack till er för ett fantastiskt, öppet och djupt insiktsfullt svar! Det är en text som visar vad som händer när man kavlar upp ärmarna och jobbar med struktur, hjärta och tålamod över tid – något som inte minst synts i deras regionala nätverksträffar där föreningar som Boo HC och Hässelby Kälvesta lyfts som goda exempel för att bygga starka interna strukturer och helhet på träffen i mars.

En resa mot fasta strukturer som ger resultat

Inom Region Öst har dam- och flickishockeyn varit ett dedikerat fokusområde ända sedan 2014. Utvecklingen sedan dess talar sitt tydliga språk: från att ha haft endast fyra flicklag totalt i Stockholm och 418 kvinnliga spelare säsongen 2013/2014, har man de senaste säsongerna legat stabilt på 60–65 flicklag (U10F–U16F) och närmare 2 400 aktiva spelare.

Bakom de siffrorna ligger ett stenhårt, metodiskt arbete som förtjänar att hyllas. En av de absolut viktigaste nycklarna i det tidiga skedet var att driva igenom möjligheten för tjejer att spela som ”paraplyspelare”, så att de slapp tvingas välja mellan pojk- och flicklag. Parallellt har fokuset legat på att få föreningarna att starta upp hockeyskola och lag på egna istider för tjejerna.

Snabbfakta: Några viktiga milstolpar inom Region östs arbete med tjej- och damhockeyn

• Historisk dörröppnare (2013/2014): Drev igenom regeln för ”paraplyspelare” så att tjejer slapp tvingas välja mellan pojk/herr- och dam/flicklag.
• Först i landet: Lanserade en renodlad Damjuniorserie redan säsongen 2020/2021 för att täppa till det klassiska glappet till seniornivå.
• Dam-flickutveckling 2.0: Ett nyligen genomfört strategiarbete för att möta tillväxtstagnation och vässa den sportsliga spelarutvecklingen.
• Blomstrande bredd: Utöver representationslagen finns en robust damrekreationsverksamhet med drygt 20 lag i olika serienivåer.

Helheten sätter agendan – och takhöjden är hög

En av de finaste insikterna i regionens svar är att man inte isolerat tittar på en enskild serie, utan förstår att helheten måste hänga ihop. Allt börjar i hockeyskolan med egen is och att bygga föreningar där flick-, pojk-, dam- och herrutveckling är en självklar del av kulturen. Genom att arbeta klokt med bryggorna mellan U16F, junior- och seniorverksamhet – samt erbjuda härliga mötesplatser som den årliga Stockholm Women’s Hockey Tournament (som numera samlar lag från U10F ända upp till U16F) – skapar man både gemenskap och långsiktighet.

Som jag tidigare varit inne på i mina krönikor kring att damhockeyn behöver spelas i form handlar ju mycket av utvecklingen om att faktiskt få till matcherna och de hållbara spelplattformarna, snarare än att bara träna sig fram. Just därför är det extra intressant att se hur regionen resonerar kring balansen i seriestrukturerna. Det som också gör dialogen så spännande är att man öppet lyfter fram att vi ibland kan ha olika syn på tempo och vägval (exempelvis kring frågor som seriestrukturer och remissvar). Det är precis så det ska vara i en levande idrottsrörelse! Så länge vi är rörande överens om det gemensamma slutmålet är de sunda, erfarenhetsbaserade diskussionerna om vägen dit helt avgörande för att vi ska utvecklas på bästa sätt.

Hur ser det ut i resten av landet?

Frågan är ställd och skickad till landets fyra regioner – det vill säga Region Norr, Region Väst, Region Syd och Region Öst.

Att först ut att svara är just Region Öst gör mig genuint både så glad och varm i hjärtat. Det gedigna arbete som görs där, och inte minst deras fina vilja att så öppet dela med sig av sin resa och sina insikter, visar verkligen vilket otroligt engagemang som finns där ute.

Med Region Östs inspirerande svar som grund hoppas jag nu att få återkomma framöver och skriva om lika spännande framtidsresor, strategier och insatser från de övriga regionerna. Häng med när vi fortsätter att följa bygget av svensk damhockey från grunden!

Inlägget Att bygga damhockeyn från grunden – långsiktigt tålamod och imponerande tillväxt i Region Öst dök först upp på Cirtap.se.

Jag pekar inte ut någon enskild förening, och det gäller absolut inte alla – men så länge det finns lag som kör den här stilen är det fel. Statistiken visar att det har blivit en oroväckande trend. Vart hamnar vi om vi aldrig utvecklar riktiga seniorspelare, utan bara nöjer oss med att kapa kostnaderna och maskera en juniorverksamhet som ett A-lag? Det är dags att vi slutar blunda och börjar prata om det här på riktigt.

Att tvinga tonåringar att bära ett A-lag är inte bara oansvarigt mot motståndarlagen som får ojämna matcher – det är dessutom djupt kontraproduktivt för tjejerna själva. Idrottsvetenskapen visar att konstant underlägsenhet skapar en ”panikzon” där all inlärning stannar av och självförtroendet rasar. Man utvecklas inte av att bli fullständigt utspelad i en match.

Illusionen av en elitsatsning – dubbelmoralen i korridorerna

Det är lätt att slänga sig med ordet ”elitsatsning”, men vi behöver skilja på att spela på elitnivå och att faktiskt ha en seriös verksamhet. Många av våra elitklubbar driver samtidigt herrlag i HockeyAllsvenskan och SHL. De är exakt hur ett seniorlag ska byggas – med en tydlig, trygg utvecklingstrappa från J18 och J20 upp till ett representationslag som bärs upp av en mogen stomme. Att samma klubbledningar plötsligt skulle ha glömt bort hur man bygger en seniormiljö på damsidan, köper jag inte för en sekund.

Att försöka starta en elitsatsning på damsidan genom att ställa ett gäng juniorer på isen och kalla det för ett seniorlag blir som att försöka cykla innan man har lärt sig att gå. Jag kan köpa att en klubb väljer att börja med att bygga en stark juniorverksamhet i grunden, men jag har oerhört svårt att köpa att man börjar i helt fel ände och hoppar över själva seniortrappan.

När man slänger ur sig ursäkten att ”det inte finns tillräckligt med spelare” gör man det väldigt lätt för sig. Sanningen är ju att systemet i grunden har skapat det här problemet. Om vi bara rycker på axlarna och fyller förbundsserierna med juniorer, så blundar vi för det verkliga strukturproblemet: juniorutvecklingen måste få bygga på en ordentlig struktur där spelarna slussas vidare när de är redo, i stället för att kastas ut i hetluften för att klubbarna ska komma billigt undan.

Här handlar det ju inte heller om att kräva orimliga spelarlöner, utan om att ha spelare som är färdiga seniorer med en vuxen vardag. Att elitsatsa i dag innebär ofta att spelarna kämpar på med civila jobb eller studier vid sidan av isen – men i ett riktigt seniorlag måste vi rimligen sträva efter en vuxen struktur: en stark stomme av etablerade spelare som skapar kontinuitet, samt en organisation som ger damlaget samma grundläggande förutsättningar, struktur och respekt som resten av föreningen.

Men tittar man under ytan i många förbundsserielag handlar det i stället om att spara pengar. Man mönstrar en trupp bestående till största delen av juniorer och kallar det för ”en ung och spännande satsning för framtiden”. Men varför tycker jag inte att man kan bygga en elitsatsning på ett maskerat juniorlag?

• Fysisk och fysiologisk mognad: I senioreliten möter spelarna vuxna motståndare med färdigutvecklad fysik och maximal muskelmassa. Tonåringar är helt enkelt inte fysiologiskt redo att orka med ett helt år av ett fysiskt krävande seniornöje utan att riskera allvarliga skador. Det är ingen slump att världstoppen har en snittålder på 26–28 år – det är där spelarna är färdigutvecklade.
• Stabilitet och rutin: Ett lag som enbart bärs av juniorer saknar det taktiska lugnet och den erfarenhet som krävs när det hettar till. Utan rutinerade ledare på isen blir matcherna ojämna och den sportsliga kvaliteten tar stryk.
• Dubbelbelastningen: Juniorer har skola, nationella idrottsutbildningar och provperioder att sköta. Att dessutom tvinga dem att bära ett helt A-lag är ett svek mot hela tanken på vad ungdomsidrott ska vara.

Det är en himmelsvid skillnad på att integrera talanger i en fungerande miljö och att – som ofta görs på damsidan – ställa ett maskerat juniorlag på isen och klistra på en ”seniorsatsning”-lapp bara för att hålla nere budgeten.

Vad historiken, idrottsforskningen och mästarlagen lär oss

Titta på hur sporten ser ut när den tas på fullt allvar. Idrottsvetenskapen och analyser kring truppstrukturer pekar tydligt på att framgångsrika lag bygger på en sund balans och en specifik erfarenhetsfördelning. Forskningen kring lagbyggen visar att en rimlig och hållbar medelålder för en komplett seniortrupp i damhockeyn bör hamna runt 23–25 år.

Om vi ser till den svenska verkligheten talar siffrorna sitt tydliga språk, medelåldern i våra förbundsserier trycks den i många fall ner ordentligt: dessa siffror är från början av oktober 2026 och hämtade från officiella rosters på https://stats.swehockey.se/

Jämför vi detta med historiken för de SDHL-lag som faktiskt har presterat på den absoluta toppen och tagit guld, ser vi att deras trupper har just den högre tyngdpunkten runt 23–25 år. Mästarlagen bygger på en ryggrad av rutinerade nyckelspelare som skapar den stabilitet som krävs för att vinna.

Det är här fokus bör ligga när man bygger lag om man faktiskt gör ett damlag på riktigt: att skapa en truppstruktur som tillåter en mogen stomme att bära lasset, där talanger slussas in i en trygg miljö i stället för att kastas ut i kylan.

Den psykosociala baksidan: En renodlad avhoppsmaskin

Konsekvenserna av att låta tonåringar bära för stor börda för tidigt är uppenbara. Det här är en fråga om att värna spelarna som människor, inte bara som brickor i en tabell:

• Unga spelare bränns ut och lägger av: När tonåringar tvingas axla hela vuxenansvaret samtidigt som de kämpar med skola och studier, brister livspusslet. Konsekvensen blir att unga tjejer drabbas av kronisk trötthet, mental ohälsa och lägger skridskorna på hyllan långt före sin prime.
• Seniorspelare stängs ute: Vuxna spelare som sitter på rutin, ledarskap och livserfarenhet slås undan från marknaden av det billiga upplägget med ett maskerat juniorlag. När de unga tittar uppåt ser de en vuxenvärld som ratas, vilket sänder signalen att sporten ändå inte har en framtid att erbjuda dem.
• Ekvationen som aldrig går ihop: Vi sitter på läktarna och suckar över att tjejer slutar tidigt, samtidigt som klubbarna driver en strategi som gör vuxna spelare utbytbara och tonåringarna överbelastade. Vi måste sluta tvinga unga att betala priset för vuxenvärldens ekonomiska genvägar.

Förbundets ansvar: Att lyfta blicken och utreda strukturerna

Här vilar ett tungt ansvar på förbund och hockeytoppar. Det räcker inte med att dela ut platser i förbundsserierna och hoppas att marknaden löser resten. Förbundet måste våga ta tag i grundproblemet och på allvar utreda varför svensk damhockey tillåts fungera på det här sättet.

Om vi menar allvar med att bygga en hållbar elitpyramid måste både klubbar och förbund våga syna den egna kulturen. Det är dags att sluta kalla billiga genvägar för elitsatsningar, ställa rimliga krav på vad en seniormiljö kräver och framför allt värna spelarnas mentala hälsa och psykosociala välmående genom att kräva samma struktur och förutsättningar i satsningen.

Det här är nämligen inte någonting som jag sitter och hittar på. Om detta vore en sund och framgångsrik modell för elitidrott skulle vi ju se motsvarigheten på herrsidan – då skulle vi se hur ett maskerat juniorlag storsatsar i HockeyAllsvenskan och SHL. Men det gör vi givetvis inte, av goda skäl.

Hur ser det ut i din förening – har man respekt för seniorspelarens värde och en sund syn på juniorernas roll, eller förlitar man sig på ett maskerat juniorlag för att hålla nere kostnaderna?

Läs mer om mina tankar kring juniorhockeyn i dessa avsnitt

• Från ”junior/damverksamhet” till elit: Damlaget som en professionell förlängning
• Bryggan som bär pyramiden: Varför Damtvåan är nyckeln till juniorernas framtid

Inlägget Det tysta fusket: kan ett maskerat juniorlag hota damhockeyns framtid? dök först upp på Cirtap.se.

Inlägget berättade om två tjejer på 14 och 16 år som dök upp i ett rekreationslag för att de kände sig ”för stora för flicklaget”, samtidigt som damlaget i deras hemmaklubb hade lagts ner. Citatet från tråden fångar problematiken klockrent:

”Det är lite som någon annan nämnt i tråden att innan man har en fungerande verksamhet från Skridskokul till A-lag i sin förening kommer många tjejer att hamna i kläm. Bor man då utanför storstäderna blir det problematiskt.”

Det här handlar i synnerhet – men inte uteslutande – om de mindre föreningarna utanför storstäderna, och de verksamheter som i dag har tjejverksamhet på flicknivå men saknar ett naturligt nästa steg. Om vi vill att svensk damhockey ska fortsätta växa hållbart, behöver vi titta närmare på hur de här strukturerna faktiskt slår mot våra unga spelare.

Balansen med NIU, LIU och hockeygymnasier

Vi behöver också titta närmare på hur hockeygymnasierna och utbildningsvägarna fungerar i praktiken. Nationell idrottsutbildning (NIU) är i grunden en fantastisk chans att få spela hockey och samtidigt sköta sina studier på ett bra sätt. Men om NIU-platserna börjar låsa platserna i den befintliga juniorverksamheten, blir det en utmaning. Det borde knappast vara ett tvång att gå på NIU för att få plats i ett juniorlag – det ska istället styras av spelarens faktiska nivå och engagemang utanför skolan.

Det är också oerhört glädjande att se hur lokal idrottsutbildning (LIU) startas upp runt om i landet. Det ger ett bredare lyft och tillgängliggör hockeyträning på skoltid för fler. Men vi ska samtidigt vara realistiska: tro inte att man bygger och utvecklar ett komplett damlag enbart genom en LIU-satsning. Absolut kan det på sikt addera värdefulla spelare till verksamheten, men det ersätter inte det breda, grundläggande föreningsarbetet.

Bygga starka flickjuniorer och våga vara en stolt plantskola

Här finns en viktig nyckel: många föreningar skulle tjäna på att jobba ännu hårdare med att bygga upp starka verksamheter för sina flickjuniorer (upp till U19-nivå) i stället för att stressa fram ett damlag med en trupp som i praktiken bara består av spelare som är under gymnasieutbildning. Om vi i stället låter juniorlagen behålla sina spelare och bygga en sund bas, skapar vi rätt förutsättningar för att juniorlagen kan samla på sig både bredd och en bra utvecklingsmiljö.

När unga spelare flyttas upp i förtid enbart för att de är enkla för klubben att hantera (exempelvis via skolscheman), händer nämligen något olyckligt i andra änden: lite äldre seniorspelare puttas ut och ersätts av juniorspelare som kanske egentligen borde få mogna i sin egen årskull. Vi behöver i stället bli helt bekväma med att vara en förening som stolt fostrar unga spelare vidare in i seniorspel i andra klubbar. Släpp prestigen och hitta smarta vägar för samverkan istället!

Det här blir extra tydligt om vi tittar på verkligheten i delar av vår seniorserieverksamhet. När lag på seniornivå kallas ”damlag”, men trupperna har en snittålder som pendlar mellan 18 och 21 år – och seniormiljöerna därmed blir en renodlad förlängning av juniorlagen – tappar vi den naturliga trappan upp till äkta seniorspel. Vi förlorar de äldre spelarna som behövs som kulturbärare för att bygga den harmoni och erfarenhet som de yngre behöver för att luta sig mot. Inom idrottsforskningen kring junior-to-senior-övergången varnar man också för detta: att stressa upp unga i seniorspel i förtid, ofta för att de är praktiska att hantera genom skolscheman, leder alltför ofta till mental uttröttning och tidiga avhopp. Det blir lite som att rycka i äppelträdets grenar för att få frukten att mogna fortare – risken är att vi bara skakar av karten och skadar trädet innan det ens fått stadga.

Och vad beror då detta på? Självklart är jag fullt medveten om att det här inte är så enkelt som det kan låta på pappret. Det finns en hel djungel av ekonomiska, praktiska och organisatoriska faktorer bakom kulisserna som man kanske inte ser som utomstående betraktare. Men om det är kraven kring antalet importspelare som gör att de inhemska seniormiljöerna rubbas, då har förbundet en hel del att jobba på – och är det istället bristen på välfungerande juniorserier som ställer till det, ja då är det i grunden en regional fråga som förbundet måste ta på största allvar. Oavsett orsak måste vi våga diskutera rimligheten.

När spetsverksamheter och juniorlag knyts för hårt till stängda strukturer blir det svårt att bygga ett långsiktigt hållbart underlag underifrån. Och i det landskapet blir kontrasten tydlig.

Det finns nämligen en smärtsam ironi som sticker i ögonen: det är svårt att värja sig mot tanken när klubbar i den högsta seriestrukturen smidigt kan beviljas dispenser för till exempel arenakrav och andra tunga bitar för att få verksamheten att rulla – samtidigt som en 14–15-årig tjej i en mindre förening kan mötas av tuffa, stela regelverk som vägrar ge samma utrymme för flexibilitet. Vilka signaler sänder det om hur vi värnar hela kedjan?

När spelare hamnar i kläm i stängda strukturer och andra klubbar tvingas lägga ner lag, skapar vi ett vakuum. De som älskar att spela hockey men inte passar in i rigida mallar riskerar att lämna sporten helt. Om alternativen blir att lägga av, spela i ett rek-lag utan matcher eller pendla mil efter mil, tappar vi dem på vägen.

Skarp elitsatsning kräver flera vägar upp

Serierna för den absoluta eliten måste vara helt professionella och kraven runt dem ska vara sådana att de driver den högsta eliten framåt och tänder viljan att spela där – även utanför landets gränser. En nationell juniorserie ska också vara fullt ut förberedande för de klubbar som har kraft och möjlighet att ta det klivet.

Men att bygga svensk damhockey kan inte liknas vid en rak enkelriktad motorväg där alla måste trängas i samma fil. Det är snarare som ett finmaskigt vägnät: vi behöver de breda, snabba stambanorna för att nå hela vägen till landslagsnivå och internationell toppklass, men vi är helt beroende av de mindre landsvägarna, genvägarna och lokala tillfartsvägarna för att få med oss alla som bor i andra delar av landet.

Sluta prata om att det bara finns en enda väg upp – det kommer alltid att behövas flera spår! Vi måste också skapa plats för dem som tycker att toppen är för hög, men som i stället brinner för att stötta bredden och hålla igång hockeyglädjen på hemmaplan.

Min fasta övertygelse är att SDHL och NDHL måste få vara förbundsserier över hela landet – precis som en nationell juniorserie. Det är extremt viktigt för damutvecklingens framtid som sport och helhet, och handlar om mycket mer än bara den enskilda spelarens utveckling. Men det lägger ett stort ansvar på både klubbar och regioner att bygga broar som håller, särskilt för föreningar som kämpar utanför de stora centralorterna.

De som bygger de lokala och regionala seriestrukturerna behöver vara vaksamma och glasklara i sitt arbete med att skapa plats åt alla. ”Collateral damage” (oavsiktliga förluster på vägen) hör inte hemma här – vi behöver värna varenda en!

Vi som verkar inom hockeysverige behöver förstå dessa utmaningar och aktivt hjälpa till genom att vara flexibla. Det är givetvis en balansgång – släpper man till för mycket kan det tilltänkta spåret och den långsiktiga utvecklingen störas. Men jag är övertygad om att vi är professionella nog för att kunna hantera den balansen, utan att lämna viktiga årgångar åt sitt öde.

Det finns hopp – och allt är fullt lösningsbart!

Missförstå mig rätt: jag har absolut inte alla svar eller sitter på 100 procent rätt fasit. Jag vet att det ligger ett enormt ideellt arbete bakom och att det finns massor av faktorer i föreningar och förbund som jag som utomstående inte ser. Men om man sätter örat mot rälsen, och samtidigt ser den fantastiska och glädjande utvecklingen som sker, så ser man också de små sakerna som skaver. Om vi bara rycker på axlarna åt dem, låter dem vara och intalar oss att allt är bra, riskerar vi att slå in på en väg som tar oss tio år tillbaka i utvecklingen – om vi tappar både de viktiga juniorlagen och bredden runt dem bakom stängda dörrar. Det har svensk damhockey alldeles för stor potential för att vi ska tillåta!

Det som värmer är att det i tråden på Facebook också vittnar om goda exempel på hur man vägrar ge upp:

• Lokala samarbeten: Det lyfts fram hur mindre föreningar (som i diskussionen exemplifieras med föreningar som Boro/Vetlanda HC och Tranås) krokar arm över kommungränserna, bygger verksamhet med F12, F14 och F16 och mixar åldrar.
• Individuella lösningar: Att hitta smarta vägar som tar tillvara på talanger och samtidigt stöttar juniorlagen genom smarta låne- och samverkanslösningar.

Vaksamhet och framåtblick

Tills kedjan från skridskokul till A-lag sitter i varje förening vill jag skicka med en påminnelse till oss alla:

1. Tillåt flexibla dispenser: Släpp låsta regellåsningar så att tjejer i mindre klubbar kan spela och utvecklas på rätt nivå – och tillämpa samma rimlighet för bredden som för toppen.
2. Samarbeta lokalt: Ingen förening – särskilt inte utanför storstäderna – klarar allt själv. Vi måste stötta varandra, värna om juniorlagen och våga vara en stolt plantskola.
3. Värna bredden för helhetens skull: Om vi är vaksamma och fångar upp nu, säkrar vi underlaget som bär upp hela svensk damhockey i morgon.

Hur upplever du det där du verkar? Har ni bra strukturer för att få med de mindre klubbarna och juniorlagen? Lämna gärna en kommentar!

Inlägget Vaksamhet inom svensk damhockey: När vi utvecklar mycket på en gång får vi inte tappa dem som hamnar utanför dök först upp på Cirtap.se.

Det är i detaljerna man märker att det vankas jubileum för ligan!

När SDHL nu firar sitt mäktiga 10-årsjubileum syns det till och med på arbetsredskapet ute på isen. Jubileumslogotypen präglad direkt på pucken är en underbar liten detalj som påminner om den enorma resa svensk damhockey har gjort – från kaffe på termos till glänsande proffsmatcher på absolut högsta nivå.

Har du spanat in jubileumspucken i din hall ännu?

Här är min tillbakablicken på de två kapitel som har format svensk damhockeys högsta liga till den jätte som den är idag.

Kapitel 1: Riksserietiden (2007–2016) – Pionjärerna som lade grunden

När ligan drog igång hösten 2007 bar den namnet Riksserien. Det var ett namn som skapades för att knyta ihop landet i en gemensam, nationell serie och skilja den från de gamla regionala divisionerna. Men ärligt talat lät det mer som ett administrativt förbundsmästerskap än den glödheta elitserie den faktiskt var.

Under den här epoken bars verksamheten upp av en närmast enastående passion och ett ideellt hästjobb:

• Dubbelarbete och vardagspussel: Spelarna slet ofta på ett vanligt civilt jobb eller pluggade på dagen, för att sedan med glädje hasta iväg till ishallen på kvällen.
• Logistiken: Resorna skedde ofta trångt i gemensamma minibussar med utrustningen packad från golv till tak.
• Ur-pionjärerna 2007: I det historiska startfältet för den första säsongen hittade vi AIK, Brynäs, Leksand, Linköping, Modo, Segeltorp, Skellefteå och Växjö.

Utan det enorma slitet som spelare, eldsjälar och ledare la ner under Riksserie-eran hade svensk damhockey aldrig haft den starka språngbräda som krävdes för att bygga framtidens succé.

Kapitel 2: SDHL-eran (2016–2026) – 10-årsjubilaren som exploderat

Inför säsongen 2016/2017 klev vi in i en helt ny värld. Klubbarna ville ta ett eget helhetsgrepp om produkten, professionalisera verksamheten och bygga ett starkt eget varumärke. Förkortningen och upplägget spegelvände medvetet herrsidans SHL för att tydligt signalera att damernas högsta serie är dess absoluta motsvarighet – en elitliga för de bästa spelarna. Namnet Svenska Damhockeyligan (SDHL) föddes.

De tio klubbarna som klev ut som pionjärer i den historiska allra första SDHL-upplagan hösten 2016 var AIK, Brynäs, Djurgården, HV71, Leksand, Linköping, Luleå, Modo, SDE och Sundsvall Wildcats (där Djurgården bärgade det historiska guldet under den nya flaggan).

Resan fortsatte, och sommaren 2021 klev Svenska Spel in som stor huvudsponsor i en historisk jämställdhetssatsning med ett mångmiljonavtal. I samband med det lades ett officiellt sponsorprefix till namnet, även om förkortningen SDHL stannade kvar lika starkt i folkmun och på läktarna.

Vägen till dagens stabila tioarlagsserie har förstås bjudit på utmaningar, där historiska kämpar som Sundsvall Wildcats och Göteborg HC (som fick platsen efter Sundsvall) under årens lopp har tvingats till tuffa avslut. Men det fina i den kråksången är att hockeyhjärtat i Sundsvall aldrig har slutat slå – i dag hittar vi dem med ny, sprakande energi på väg uppåt igen i NDHL, redo att mata på underifrån. Att en så pass ung serie ändå har kunnat skaka av sig barnsjukdomarna, bygga en solid grund och idag stå starkare och stabilare än någonsin är en mäktig markör för hur långt svensk damhockey har kommit.

Under det här decenniet har utvecklingen tagit fart på alla fronter:

• Från termos till miljonpublik: Under Riksserien handlade mycket om att släpa med en kaffetermos till kalla ishallar med obefintlig mediabevakning. Idag drar ligan nära 2 miljoner digitala visningar på Youtube och slår publikrekord med tusentals jublande fans på läktarna.
• Högteknologi på isen: Glöm tidernas diskussioner om pucken var över mållinjen eller inte. Moderna SDHL-arenor har rustats upp med avancerade system för videodomare, målkameror och smart teknik med inbyggda sensorer i puckarna för absolut precision.
• Domarna hänger med i kurvan: Även domarrollen har professionaliserats. Med det fullt implementerade 4-domarsystemet, modern kommunikationsutrustning direkt i öronen och ett fördjupat samarbete med förbundet håller domarna numera samma höga internationella klass som spelarna.
• Fysik och regler: Från säsongen 2022/2023 tilläts kroppskontakt fullt ut, vilket har lyft spelets tempo och fysik till nya höjder. Dessutom spelas det sedan 2025 om Kronprinsessan Margaretas Pokal – en handsmidd silverskapelse som knyter an till historien.

Perspektiv på historien: En ung liga med stor fart och stöttande krafter

För att förstå hur snabbt det faktiskt har gått kan man titta på herrsidans motsvarighet. Medan herrsidan har byggt sin produkt under nästan ett sekel, har damernas högsta serie på bara ett enda decennium gjort samma resa från pionjärstadie till fullfjädrad, högteknologisk proffsliga. En stor del av den framgången har vilat på den avgörande samverkan med SHL och de framåtlutade klubbar som kavlat upp ärmarna. Samtidigt kan man inte låta bli att skicka en lätt pinsam blick mot de traditionstunga herrföreningar som fortfarande står med armarna i kors och vägrar lyfta ett finger för tjejerna – det är dags att vakna upp och inse vilket tåg som har lämnat perrongen! För de klubbar som faktiskt satsar helhjärtat visar att det är här den mest spännande framtiden finns. Att hinna med den expansionen på tio år är inget annat än en bragd.

När idrottsdrama blir historia: Den episka maratonmatchen

Att äkta idrottsdrama hör sporten till bevisades inte minst under det rafflande kvaldramat mellan Leksands IF och Färjestad BK. Om du, liksom jag, satt klistrad framför tv-rutan och undrade om matchen någonsin skulle ta slut, så vet du vad jag pratar om. Där bjöds vi på en mäktig maratonmatch som har skrivit in sig i historieböckerna – en riktig jätterysare där spelarna krigade i smått otroliga 156 minuters effektiv speltid efter hela fem (!) övertidsperioder. Vilket mäktigt prov på vilja och uthållighet! När sändningen bara rullade vidare timme efter timme krävdes det ett pannben på absolut högsta nivå av både spelare, domarteam och oss soffpotatisar som bara satt med händerna för ansiktet.

Jubileumssäsongen 2026/2027: Tio lag som krigar om guldet

När jag kliver ut i arenorna för att följa jubileumssäsongen är det följande tio fantastiska föreningar som gör upp om den åtråvärda pokalen:

• Brynäs IF
• Djurgårdens IF
• Frölunda HC
• Färjestad BK
• HV71
• Linköping HC
• Luleå HF/MSSK
• MoDo Hockey
• SDE HF
• Skellefteå AIK

Resan har gått från genuina, kalla betongläktare och gissningar kring mållinjen under Riksserien till högteknologiska arenor, knivskarp domarkommunikation, glänsande jubileumsmatcher och stjärnspäckade laguppställningar i världsklass. Men hjärtat, glöden och kamratskapen i svensk damhockey? Den brinner precis lika starkt idag som hösten 2007.

Vad minns du bäst av förvandlingen från Riksserien till SDHL? Vilket lag tycker du har tagit det mest imponerande klivet under de här 10 åren? Dela med dig av dina tankar i kommentarerna nedan!

Vill du läsa mera om helheten vart damhockeyn lyckats med fram till nu läser du det i mitt tidigare inlägg Stanna upp, titta bakåt och se vart damhockeyn är idag – innan nästa steg tas!

Inlägget SDHL firar 10 år: Den historiska resan från Riksserien till proffsliga dök först upp på Cirtap.se.

Man hade ju gått och sett fram emot en skön stunds avkoppling, en enkel liten massage för att mjuka upp ett trött och gnisslande ryggslut efter all skogsvandring. Man har gladeligen betalat genom den där digitala friskvårdsappen, fått sin verifikationskod och känt sig som en synkroniserad och harmonisk medborgare. Men så står man där på plats, redo att lägga sig på britsen, och möts av en gråtrist skylt på låst dörr. Stängt.

Man trodde ju i sin enfald att när man klickar i en app, drar pengar från sin digitala plånbok och får ett mail där det står ”Tack för ditt köp”, så har man ingått ett avtal. Med motparten. Med den som faktiskt sträckte ut handen, tog emot slanten och tackade så mycket.

Det finstiltets guldålder och den geniala affärsmodellen

Men det är ju då man glömmer bort att vi lever i finstiltets guldålder. Teknologin för att ta betalt är ju blixtsnabb och fantastisk, men varför används den inte för att ta ansvar?

För när man sitter där på stubben och läser symaskinsstygnen i det här digitala vävverket lite noggrannare, upptäcker man ju den verkliga humorn. Långt där borta i det finstilta, dränkt i grå text som kräver både förstoringsglas och god vilja, står det ju inpräntat: ”Epassi Sweden AB fungerar inte som återförsäljare. Tjänsten säljs och levereras av Epassis tjänsteleverantör.”

Man måste ju samtidigt beundra affärsmodellen. Den tycks ju vara fullkomligt laglig och i princip riskfri – åtminstone när den väl rullar. Bakom kulisserna är det ju inga glada glada kvartersbolag, utan jättelika internationella riskkapitalbolag som TA Associates och Warburg Pincus som drar i trådarna och håvar in ägarkaosets frukter. Vilken investerare som helst skulle ju satsa pengar på en idé som är så vattentät! Man bygger en plattform, slipper all operativ risk, tar noll ansvar för om produkten faktiskt levereras, men håvar in kosingen på förskott.

Tittar man på deras egen hemsida för att locka till sig blivande förmånspartners låter det dessutom som ljuv musik: ”Stabil intäkt – Du får betalt direkt från oss, inte från kund.” Det är ju fantastiskt formulerat. När de vill ha anslutna företag som fyller på deras ekosystem lovar de guld och gröna skogar om att det är de som sköter pengarna direkt. Men så fort kunden står där med skägget i brevlådan och vill ha sina slantar återbetalda för en inställd tjänst, då rimmar plötsligt inte alls den där ”stabila intäkten” med verkligheten. Då ska man helt apropå jaga den försvunna leverantören själv.

Det där lilla kryphålet är ju en mästarprestation i sig. För hur hamnar leverantörerna där från början? Jo, de mindre friskvårdsutövarna – massörer, tränare och friskvårdare – blir ju i praktiken tvingade att ansluta sig till systemet. Om de vill ha en chans att nå kunder och ta del av de livsviktiga friskvårdsbidragen som plötsligt är låsta i digitala monopolappar, så måste de acceptera villkoren. Det är rena rama maffiametoderna: vill du ha tillgång till marknaden får du snällt finna dig i att spela efter våra regler, där vi håvar in provisionen men lämnar all risk och allt ansvar vid dörren hos dig.

Och inte nog med det! När man väl sätter hårt mot hårt och vill ha sina slantar tillbaka för en massage som gick upp i rök, då upptäcker de plötsligt själva att det har hänt något med tjänsteleverantören – för de har ju skyndsamt uppdaterat sin digitala kuliss och tagit bort hela leverantören från systemet. Puts väck! Men tror man att det innebär att de tar sitt eget ansvar för de pengar de håvade in – pengar som de säkerligen har tagit en liten nätt provision på för att hålla maskineriet i rullning? Icke. Istället står de där med mössan i handen och förväntar sig att man som kund först ska ge sig ut på egen hand och kräva tillbaka stålarna från den avvekna eller stängda leverantören. Det är ju fullkomligt genialt i sin ansvarslöshet!

Restaurangbesöket som spårade ur

Det är ju precis som att gå in på en restaurang, beställa en oxfilé, lägga pengarna på disken till kyparen – och när kyparen kommer ut med en tom tallrik och muttrar att köket brunnit ner för tre veckor sedan, lutar sig ägaren över disken och säger med ett leende:

”Nej du kära gäst, vi säljer ingen mat här. Vi är bara en förmedlande en tjänst, men jag tror att kocken har gått hem och ugnen har gått sönder. Du får nog vackert gå hem hungrig och ligga ute med dina slantar medan vi räknar vår administrationsavgift.”

Arbetsmarknaden, friskolorna och miljarderna under radarn

Det mest underhållande – eller tja, tragikomiska om man ska vara noga – är ju att se hur i stort sett hela arbetsmarknaden har anslutit sig. Det är inte bara kommuner och offentliga verksamheter som i all god tro sluter upp; privata storföretag, koncerner och arbetsgivare i alla branscher hakar på tåget. Det är ju smidigt med en app, det kan jag vara den förste att skriva under på. Men samtidigt förstår de uppenbarligen varken affärsmodellen eller de enorma summor som håvas in. Det påminner ju kusligt mycket om friskolorna och de privata vårdbolagen: verksamheter som snällt rullar på i bakgrunden medan pengar och förmåner kanaliseras rakt in i system som bygger på att man slipper ta det faktiska ansvaret när det väl bränns. Man bara köper in tjänsten, glad i hågen, helt utan att ana vilka pengar som flyttas under radarn.

För affären rullar ju på, det kan man lita på. Om man kikar på de senaste papperen för Epassi Sweden AB ser man ju att plattformen knappast lider av någon nöd. Omsättningen landade på drygt 207 miljoner kronor. Av det blev rörelseresultatet stadiga 56,5 miljoner, och när skattefarbrorn fått sitt låg det närmare 39,7 miljoner kronor i ren vinst på sista raden och skvalpade.

Sedelpressarna snurrar med andra ord i ett rasande tempo. Och det är ju milt uttryckt en smula fascinerande att de sitter på sådana summor, men ändå kallt räknar med att jag som kund ska ligga ute med mina pengar och bråka om stackars hundralappar framför en låst dörr. Provisionerna tickar in lika säkert som tåget går… nåja, nästan i alla fall.

Nej, hör ni. Har man satt sitt namn på kvittot och skickat ut sin ”verifikationskod”, får man banne mig lov att äga hela kalaset också. Annars kan ni väl lika gärna byta namn på appen till ”Hoppas det löser sig AB”.

Själv sätter jag mig på stubben igen och dricker mitt kaffe. Där vet man åtminstone var man har termosen.

Inlägget När friskvårdsappen tackar för pengarna men lämnar dig med låst dörr dök först upp på Cirtap.se.

Det är en särdeles märklig paradox vi lever i. Att ha en mobil i bilen borde i teorin vara ett avslutat kapitel för länge sedan, med tanke på all den avancerade teknik vi omger oss med. Varenda bil som rullar ut från fabriken i dag är ju utrustad med ett infotainmentsystem som kopplar upp sig mot telefonen snabbare än du hinner säga ”blåtand”. Den är komplett med avancerad röststyrning, smidiga rattknappar och högtalare som gör att du slipper hålla på med luren om du absolut känner ett skriande behov av att pladdra under färden.

Men hjälper det? Nej, knappast. Gång på gång möts man av samma tröttsamma skådespel ute på gatorna.

Ändå sitter de där, dag ut och dag in, med en uppsyn som om de vore upptagna med att rädda världsekonomin. Halvt hopjunkade över ratten med luren krampaktigt tryckt mot örat, eller — vilket nästan är ännu mer absurt i en miljonärsbil med skärmar stora som matsalsbord — med blicken fastlimmad i en liten glasskärm nere i knähöjd.

Varför är det så svårt att släppa en mobil i bilen?

Och lagen då? Ja, den har ju varit glasklar ett bra tag nu: det är strängt förbjudet att hålla mobilen i handen under färd. Men den regeln tycks av någon anledning betraktas som en lika frivillig rekommendation som en dålig väderprognos i april. Det mest betänkliga i kråksången är dessutom att detta sorgliga beteende tycks sprida sig som en löpeld över alla åldrar, helt utan urskiljning. Det är unga förare som precis fått körkort, det är äldre generationer som borde veta bättre, och det är stressade medelålders personer i blanka, påkostade tjänstebilar som verkar tro att de står långt över både trafikregler och sunt förnuft.

Respektlöst och livsfarligt i våra bostadsområden

Det absolut mest respektlösa och skrämmande utspelar sig dock inte på de stora motorvägarna, utan i våra egna bostadsområden.

Det är där våra barn rör sig. Det är där fotbollar plötsligt rullar ut mellan parkerade bilar, där små cyklar vinglar ut från gathörn och där reflexer, bromssträckor och marginaler mäts i bråkdelar av sekunder. Det krävs bara en enda sekunds ouppmärksamhet. En enda liten blick ner i knät för att kolla ett onödigt pling i luren, och ett ögonblick senare har du gjort något helt oförlåtligt som varken försäkringsbolag, bortförklaringar eller lama ursäkter någonsin kan göra ogjort.

Man undrar ju, opåverkat, vad i all sin dar som är så fruktansvärt brådskande att det är värt att spela rysk roulette med grannskapets ungar. Om man nu absolut känner att man måste avhandla världsproblem, inköpslistor eller svärmors tjat under färden — använd för sjutton de där fantastiska, inbyggda systemen som bilen redan är proppad med, eller lägg helt enkelt på luren!

Själv tänker jag i alla fall fortsätta stirra lika ilsket på förbipasserande bilister tills budskapet går fram. Men det är väl antagligen att begära alldeles för mycket av det moderna samhället.

Inlägget Rattfrossa och smartphone-zombier i villakvarteret dök först upp på Cirtap.se.

Man brukar ju ibland tänka på det där klassiska citatet från filmen Field of Dreams: ”Build it and they will come.” – Bygg det så kommer de. Om man slöt ögonen och tittade bakåt för bara några år sedan var det dock lätt att mötas av en bild av damhockeyn som en ganska dyster historia, präglad av trånga förutsättningar, tystnad från förbunden och en ständig kamp i motvind.

Absolut kan man ha åsikter om vad som är fel, vad som skaver och vad som kan bli ännu bättre – det är en naturlig del av att en sport växer. Men att ibland stanna upp och faktiskt se vad som är bra i dag är ett absolut måste. För när vi lyfter blicken står det klart: svensk damhockey håller absolut världsklass och är en förebild på så många sätt!

Klubbarna som banar väg för en jämlik hockey

En av de största anledningarna till att vi står där vi står i dag är de föreningar som helhjärtat väljer att satsa på en mer jämlik hockey. Det handlar om klubbar som tar det offensiva beslutet att integrera dam- och flickverksamheten på lika villkor, som lyfter in tjejerna i finrummet och som aktivt skapar utrymme för dem att växa. När fler föreningar visar modet att jämna ut spelplanen – och ger damlagen samma förutsättningar när det gäller istider, resurser och organisation – så flyttas hela svensk hockey framåt. Det är ett arbete som krävt mod, men resultatet syns tydligt i form av högre kvalitet och bredare intresse. (Läs gärna mer om mina tidigare tankar kring hur vi lyfter svensk damhockey till nya nivåer).

Regionernas arbete bygger grunden för återväxten

Mellan klubbarnas vardag och de nationella förbundsserierna pågår ett oerhört viktigt arbete ute i regionerna. Det är distriktens och regionernas målmedvetna satsningar på att utveckla flick-, junior- och damverksamheten som skapar de broar som spelarna behöver. Det handlar om allt från regionala utvecklingsläger och spelarutbildningar till att skapa smarta tävlingsstrukturer som fångar upp talangerna i rätt tid. (Här kommer vi att göra ett helstabilt nerslag i det regionala arbetet i ett kommande inlägg framöver!)

NDHL:s otroliga resa – från ostruktur till ett starkt varumärke

Titta sedan vidare på NDHL. Den resa som andradivisionen har gjort är rent ut sagt imponerande. Från att tidigare präglats av brist på struktur, långa och otydliga resor och en kamp i periferin, har serien vuxit ut till en riktig förbundsserie där serieorganisationen och klubbarna har tagit saken i egna händer för att bygga NDHL som ett starkt varumärke. I dag har den en klar och synlig plats – både ute i ishallarna där publiken hittar dit, och i sociala medier där lagen syns och hörs på ett helt nytt sätt. Den professionaliseringen har gett hela regionhockeysverige ett enormt lyft, vilket jag tidigare har uppmärksammat i min hyllning till NDHL och andradivisionens gräsrotsinitiativ.

SDHL:s kommersiella framfart och den digitala synligheten

Parallellt har vi sett hur SDHL har tagit för sig på den kommersiella kartan. Genom smarta samarbeten, ökade sponsorintäkter och inte minst en storsatsning på rörligt material och direktsändningar – som via YouTube och andra plattformar – har ligan gjort sig tillgänglig för en helt ny publik. Matcherna sänds, profiler lyfts fram och damhockeyn syns i flödena på ett sätt som vi bara kunde drömma om för några år sedan. Den synligheten är guld värt för sportens dragningskraft.

Den nya nationella juniorserien och återväxten

Och lägg därtill den helt nya nationella juniorserien som har sett dagens ljus! Att bygga en hållbar struktur för tjejerna i det känsliga steget mellan ungdom och senior har varit en efterlängtad pusselbit. Nu skapas en trygg, utvecklande och utmanande trappa för nästa generation hockeyspelare på riksnivå, vilket säkrar att bredden finns kvar och att spetsen spetsas ytterligare.

Förebilderna på isen och underhållningen som levererar

Låt oss sedan flytta blicken dit där det brinner som mest – ute på isen. Spelarna i våra dam- och juniorserier bjuder i dag på hockeyunderhållning av yppersta klass. Det är ett rasande tempo, teknisk finess och en fysisk intensitet som gör att matcherna är otroligt underhållande att följa från läktarplats. Men deras betydelse sträcker sig långt bortom slutsignalen. De är levande bevis på vad som är möjligt för nästa generation. När unga tjejer ser spelare som tar ansvar, kämpar i varje byte och samtidigt är generösa förebilder som stannar kvar för att skriva autografer, så tänds en gnista. Den synligheten är guld värt för återväxten.

Eldsjälarna, föreningarna och kraften i korridorerna

Ingen stor förändring sker av sig själv. Om man rör sig i Hockeysveriges korridorer och pratar med folk ute i föreningarna märks det tydligt att det finns ett enormt hjärta för sporten. Det är ledare, tränare, föräldrar och eldsjälar som lägger ner otaliga timmar i kalla ishallar för att bygga verksamheter från grunden. Det är den här lokala kraften, tillsammans med klubbarnas och regionernas vilja att satsa på flick- och damlag, som utgör själva motorn i utvecklingen. Utan det fundamentala gräsrotsarbetet hade vi inte haft den bredd vi ser i dag.

Signaler från ett förbund i rörelse

Svenska Ishockeyförbundet kan ibland upplevas som lite tyst eller avvaktande i sina officiella processer, och det finns garanterat strukturella puckar kvar att lägga på rätt plats. Men tittar man på de signaler som faktiskt ges, finns det en tydlig underliggande vilja att vilja framåt. Det finns en ambition att utveckla både flick-, junior- och damhockeysidan långsiktigt. När förbunden, förbättrade strukturer och den enorma viljan ute i klubbarna börjar dra åt samma håll, skapas förutsättningar för något bestående.

Ett gemensamt kretslopp

Utvecklingen av svensk damhockey är ett lagarbete i bemärkelsen att alla behövs. Från förbundets ambitioner och de framåtlutade klubbarnas och regionernas strukturella satsningar, till eldsjälarna i båset, spelarna på isen och publiken på läktaren som skapar stämning. Det finns absolut utmaningar kvar att lösa längs vägen, och det finns strukturer som behöver utmanas. Men innan vi kastar oss över nästa hinder är det viktigt att stanna upp och uppskatta den enorma framflyttning av positioner som har skett tack vare alla som vill vara med och bygga framtiden.

Nu så tittar vi framåt igen och säkrar upp en ännu bättre hockey för alla – med två Tre Kronor-lag som är att räkna med på den internationella scenen, och med två av världens bästa ligor som driver på utvecklingen och tar svensk hockey till helt nya nivåer!

När du ser tillbaka på hur landskapet har förändrats – vad gör dig mest stolt över den resa som svensk damhockey har gjort? Lämna gärna en kommentar!

Inlägget Stanna upp, titta bakåt och se vart damhockeyn är idag – innan nästa steg tas! dök först upp på Cirtap.se.