Jaha. Då har man varit ute i det så kallade moderna samhället och vänt igen…
Den här gången tvingades jag titta lite extra djupt i backspegeln längs vägarna. Inte för att kontrollera om gubbhåret lagt sig rätt – den striden är sedan länge förlorad – utan för att jag plötsligt har insett att jag har fått en fripassagerare. Eller ja, i alla fall en medtrafikant som ligger så nära min bakre kofångare att jag numera kan avgöra om hen behöver boka en tid hos tandhygienisten eller inte.
Vad är det som händer med vår trafiksäkerhet egentligen? När blev ett lagstadgat säkerhetsavstånd en personlig kränkning?
Det verkar ha brutit ut en kollektiv epidemi av akut, kronisk brådska. Så fort man håller hastighetsbegränsningen dyker de upp. Stressflåsarna. De som har så bråttom att de bara måste krypa upp i rumpan på en, som om min lilla halvkombi vore en personlig eskortbil som ska röja fri lejd genom landskapet. Att ha mer bråttom än mig är tydligen inte bara en känsla hos dem, det verkar betraktas som en grundlagsskyddad mänsklig rättighet. Nyhetsflit: Det är det inte.
Rysk roulette på våra 2+1-vägar
Särskilt spännande blir det vid våra älskade 2+1-vägar. Denna moderna stadsplaneringens kronjuvel, där vajerräcket står som en järnridå mellan liv och död. Här ska det spelas rysk roulette på nylagd asfalt. Man ser dem i backspegeln, sittande på helspänn med vitnande knogar, redo att kasta sig ut som hungriga geparder sekunden tvåfilerssystemet öppnar sig. De ska om.
Men vänta, det har kommit en ny, raffinerad gren i denna extremsport: omkörning på insidan, eller ”insides-slalomen” som jag kallar den.
Numera räcker det inte med att ligga i vänsterfilen och blinka hysteriskt. Nej, nu ska man gasa upp på insidan, i högerfilen, för att i absolut sista millisekunden – precis innan filerna smälter samman och vajerräcket hotar att amputera halva bilen – kasta sig in i en lucka som inte ens en moped hade fått plats i.
Det är en fascinerande uppvisning i brist på självbevarelsedrift. Huvudregeln i Sverige är glasklar: omkörning ska ske till vänster. Att zick-zacka på fel sida är inte bara olagligt på motorväg och landsväg, det är ren dumhet. Ändå sitter man där och håller andan medan de trycker sig fram mellan två bilar i hundratio knyck, allt för att vinna tre sekunder och hamna först i kön fram till nästa avfart.
Kamikazekörning mellan Västerås och Hudiksvall: Vad vinner man?
Låt oss ta ett konkret räkneexempel för att verkligen förstå nivån på det matematiska geniet bakom denna hetsjakt. Säg att du ska sätta dig i bilen och köra de drygt 27 milen från Västerås upp till Hudiksvall. En klassisk resa som tar dig via riksväg 56 över Sala och Gävle, för att sedan rulla ut på E4:ans böljande sträckor.
Enligt navigatorn tar den här trippen ungefär 3 timmar och 10 minuter om du faktiskt följer trafikreglerna och håller hastigheten. Det är en ganska trevlig resa. Man hinner lyssna på ett par intressanta poddar, titta på den svenskaste av alla utsikter – tallskog, tallskog och lite mer tallskog – och kanske stanna för en kaffe.
Men så har vi vår vän kamikazepiloten. Hen har nämligen inte tid med poddar eller tallskogar. Hen har drabbats av akut ”måste-till-Glada-Hudik-sekunden-innan-alla-andra”-feber.
Så fort vägen smalnar av efter Sala ligger hen och slickar min bakre kofångare. Hen gör sina halsbrytande insides-omkörningar precis när filerna går ihop utanför Gävle, zick-zackar mellan bilarna i tvåfilerssystemet, och pressar sin stackars bil i 110 km/h där det faktiskt står 90 på skyltarna. Hen svettas, hen svär, hen blinkar med helljusen och hen utsätter ett tjugotal medtrafikanter för ren livsfara.
Och vad blir det stora, fantastiska slutresultatet när vi båda svänger in i Hudiksvall?
Om vi räknar på Trafikverkets egna siffror om restid och hastighet, så har vår stressade vän lyckats spara in ungefär 12 minuter på hela den här långa resan. Tolv minuter.
När jag rullar in på parkeringen i Hudik har kamikazepiloten alltså haft ett försprång som precis har räckt till att gå på toaletten och kanske börja skrolla på mobilen. Det är allt. För den lilla, skrattretande tidsvinsten har hen alltså haft maximalt blodtryck i över tre timmar, bränt betydligt mycket mer energi, och riskerat att förvandla både min bil och sin egen till dragspel vid första bästa tvärnit.
Det absolut bästa med hela den här teatern? Det är att man i nio fall av tio ändå möts vid samma rödljus eller vägbygge precis innan stadsgränsen. Där sitter man då, gubbe mot gubbe, tittar på varandra och undrar om de där tolv minuterna verkligen var värda risken att hamna i diket.
Att hålla avstånd i trafiken är ingen rekommendation
Förr i tiden fick man lära sig något så omodernt som att hålla avstånd till framförvarande fordon. Trafikpolisen brukar tjata om tresekundersregeln, och det var faktiskt inte ett vänligt förslag från en välmenande myndighet. Det var en livförsäkring.
Faktum är att för kort avstånd historiskt sett alltid har varit en av de absolut vanligaste orsakerna till uppnhinnandeolyckor och krockar på våra vägar enligt olycksstatistiken. Den mänskliga faktorn, ni vet. Den där lilla detaljen är att det tar ungefär en sekund för en gubbhjärna (eller vilken hjärna som helst för den delen) att ens flytta foten till bromspedalen om bilen framför plötsligt bromsar in.
Själv har jag en helt radikal inställning till bilkörning: jag prioriterar faktiskt att komma fram helskinnad. Jag har inget behov av att spela rysk roulette eller testa bilens krockkuddar bara för att någon annan har glömt att ställa väckarklockan på morgonen. Om det gör mig till en tråkig, laglydig bromskloss i trafiken, så bjuder jag på det.
Så till dig som ligger och flåsar mig i nacken nästa tisdag, eller försöker pressa dig förbi på insidan: Backa undan lite. Det finns ingen kaffeautomat i min baklucka, och de där fyrtio sekunderna per mil du försöker stjäla av döden är faktiskt inte värda en olycka.
Vad tycker du? Har du också suttit och räknat på de ”sekundvinster” som folk riskerar livet för på vägarna? Eller har du kanske själv haft panikbråttom till Hudiksvall någon gång? Lämna gärna en kommentar här vid stubben – men håll avståndet även i texten!
