Det bubblar av en helt fantastisk energi i de svenska ishallarna just nu. Från de minsta flicklagen till den absoluta eliten ser vi en talang, en vilja och en passion som saknar motstycke. Svensk damhockey står inte längre och stampar på perrongen – tåget har gått, och jisses vad det går fort framåt!
När jag nyligen startade den här delen av bloggen var det med en väldigt tydlig drivkraft: jag vill använda mitt skrivande till att lyfta sporten, sprida energi och skapa ett positivt samtalsklimat. Det finns redan tillräckligt med negativa flöden på nätet som fastnar i gamla, bittra hjulspår. Jag vill göra tvärtom. Jag vill skriva med tro, vilja och en orubblig optimism.
Min egen resa inom hockeyn började tidigt, redan i början av 2000-talet. Under de första tio åren höll jag till på pojksidan, där jag följde resan hela vägen från de allra minsta knattarna upp till U16 Elit. År 2011 tog jag klivet över till flickhockeyn, vilket så småningom ledde mig vidare via juniorhockeyn och hela vägen in i dagens damhockey.
Jag har fått uppleva utvecklingen från Riksserien till SDHL och från Damettan till NDHL på nära håll. Det har varit en fantastisk och spännande resa att följa, men den har också gett perspektiv. Jag har på nära håll sett de klubbar som har valt att satsa och hänga med. Tyvärr har jag också sett klubbarna som blev stående kvar på perrongen när tåget gick, de som helt enkelt valde att ta ett helt annat tåg – och kanske framför allt de klubbar som tror att det räcker med att köpa en biljett för en enda station för att få åka med hela vägen.
Jag har aldrig stått på isen själv, utan mitt engagemang har helt och hållet varit som ledare. Framför allt har jag haft rollen som materialare. Ni vet, den där karaktären som muttrar lite i sliprummet och ser till att kaffet alltid är extra starkt i skrubben.
På senare år har jag tagit ett kliv ut ur materialburen för att i stället följa utvecklingen på nära håll via kameralinsen. Med kameran i högsta hugg fångar jag numera mellan 40 och 50 dammatcher per säsong ute i hallarna. Det är bakom sökaren, där jag fryser ögonblick av ren sportmagi, som jag trivs allra bäst.
Bilder som ger spelarna rätt verktyg
Genom mitt arbete bakom kameran har min drivkraft växt till något mycket större än att bara dokumentera matcher. Idag sprids mina bilder faktiskt runt om i världen för att visa upp vad svensk damhockey går för. För mig handlar det om att ge de här fantastiska atleterna det material de förtjänar för att kunna visa upp sitt ”jobb” – både på och utanför isen.
När jag står där med kameran blir det så uppenbart att sporten bärs av fantastiska människor. Det handlar självklart om de otroliga spelarna, men jag vill också fånga alla runt omkring. Eldsjälarna, ledarna och supportrarna som lägger ner sin själ för att få hjulen att snurra. Jag vet ju själv hur mycket slit det ligger bakom kulisserna, och de förtjänar alla att synas i rampljuset.
Min filosofi: Vad du kommer (och INTE kommer) att hitta här
Jag hör och ser mycket ute i hallarna – saker som jag tror att damhockeyn mår bra av att vi faktiskt lyfter, lite som elefanten i rummet. Men eftersom jag älskar att skriva och vill använda den här bloggen som en plattform för utveckling, vill jag sätta upp några tydliga spelregler för mina texter.
I mina inlägg kommer du aldrig att hitta påhopp mot enstaka personer. Det är en princip jag håller stenhårt på. Om jag pekar på problem så handlar det om att belysa systemfel och förlegade, gubbiga strukturer – jag kommer aldrig att lägga skuld på enskilda individer. Vi vinner inget på att hänga ut enskilda personer.
Du kommer inte heller hitta en blogg som fokuserar på att gissa hur det ska gå i serierna, tolka tabeller eller slaviskt följa och analysera enskilda matchresultat. Det finns andra som gör det mycket bättre. Mitt fokus ligger på de stora linjerna, drivkraften, kulturen och vägen framåt.
Ibland dyker det upp kommentarer från dem som kanske kallas ”pessimisterna i rummet” i mina flöden. Men vet ni vad? Jag uppskattar er också – enormt mycket! Även i skepticismen finns det ett genuint engagemang för damhockeyn, en vilja att det ska bli bra och en passion för sporten. Jag vill att ni fortsätter att utmana mina sanningar, mina bilder och mina analyser. Det är i mötet mellan olika åsikter som vi utvecklas, så länge vi håller tonen varm och siktet inställt på sportens bästa.
Möjligheter i stället för problem
För att låsa upp nästa nivå inom svensk damhockey väljer jag att se orörd potential i stället för tunga, olösbara problem:
- Vi behöver fortsätta bygga hållbara strukturer där damlagen ses som en självklar, professionell del av klubbarnas kärnverksamhet.
- Vi behöver skapa långsiktig kontinuitet genom att investera i de unga tjejerna som vill stanna och utvecklas på hemmaplan.
- Vi måste våga utmana gamla sanningar och hitta egna, unika vägar för svensk hockey – precis som vi ser prov på i gräsrotsinitiativen i NDHL & SDHL – Från förbundets bakgård till ett kommersiellt varumärke
Ser du mig i ishallen? Kom och hälsa!
Ser ni mig ute i hallarna med kameran i högsta hugg? Kom för guds skull fram och hälsa, eller ta en kaffe med mig! Och sitter du på ett spännande uppslag, en idé till ett ämne jag borde skriva om eller något du vill att jag ska tycka till om på bloggen? Tveka inte – hojta till!
Svensk damhockey har aldrig varit mer spännande, mer sevärd eller haft en ljusare framtid än just nu. Nu ser vi till att ge dem det stöd, den publik och de frysta ögonblicken på bild som de så väl förtjänar. Vi ses i rinken!
Slå dig ner i kommentarsfältet – vad tycker du är det bästa med utvecklingen inom damhockeyn just nu? Kom igen, utmana mina sanningar, tyck till och berätta hur starkt du vill ha ditt kaffe!
