Stambytet: Från regionalt lapptäcke till gemensam linje

Vägen hit har varit allt annat än spikrak. Den som har följt damhockeyn underifrån vet hur den tidigare strukturen såg ut: en rörig serie där respektive regionförbund drog åt sina håll, med skiftande förutsättningar och helt olika namn på serierna från diverse regionala Damettan-varianter till lokala benämningar. Hela andraligan har varit ett svårnavigerat lapptäcke där det har varit krävande för både klubbar, spelare och supportrar att få en enhetlig helhetsbild.

Sakta men säkert har vi dock sett hur man har format och justerat för att få till en bättre och långsiktigare utveckling av dåvarande Damettan, till det som nu formas till en rikstäckande NDHL-serie. Bakom kulisserna har det gjorts ett oerhört målmedvetet organisationsarbete där föreningar och eldsjälar har slitit stenhårt för att sy ihop bitarna, driva opinion och visa att Sverige är moget för en likvärdig, professionell liga under SDHL.

Ut ur skuggan och in i rampljuset

Parallellt med det administrativa stambytet har ligan krupit ut ur skuggan på riktigt. I september 2021 samlades den första styrelsen för den nya ligaorganisationen NDHL – då som en frivillig samverkan mellan de klubbar som spelade i de olika regionernas Damettan-serier. Syftet var då att lobba för en mer professionell liga, öka synligheten och öppna upp marknaden. Det som startade som intensiv lobbyverksamhet har under resans gång utvecklats till ett allt starkare och närmare samarbete med Svenska Ishockeyförbundet (SIF). Man har drivit utvecklingen framåt med egna initiativ som Allstar-satsningar, täta kontakter med både klubbar och förbund, samt ett fantastiskt driv i sociala medier. Genom starka profiler, snygga highlights och närmare supporterkontakt har klubbarna visat upp en sanning som omvärlden behövde se: viljan, bredden och kapaciteten finns där ute i landet, och att det finns en rad föreningar som är redo att bygga långsiktiga damlag på allvar.

En del av Strategi 2030 och tydliga krav på elitsatsning

Att andraligan nu lyfts in på riksnivå sker helt i linje med Svenska Ishockeyförbundets större visioner, som Strategi 2030, där damhockeyn äntligen behandlas som en prioriterad del av svensk ishockeys framtida ryggrad. Detta ställer också helt nya krav på föreningarna. För att spela i förbundsserien NDHL måste både den sportsliga viljan och den ekonomiska verkligheten finnas på plats för att på sikt kunna ta klivet till SDHL. Det finns inte längre något utrymme för klubbar som inte gör den grundläggande satsningen som krävs. Detta kommer att bli tydligt framöver när vi ser föreningar som till exempel Växjö Lakers växa underifrån och utmana för att slå sig uppåt i seriesystemet.

Förbundsserien NDHL: Norra och södra serien

Det stora avstampet märks inte minst i hur den faktiska förbundsserien nu tar form rent sportsligt. Med det nya upplägget skapas en spetsad struktur uppdelad i en norra och en södra serie. Här hårdnar konkurrensen på riktigt. Varje match betyder mer och lagen tävlar i slutändan om de åtråvärda platserna som leder vidare mot kval och spel upp till SDHL.

Det är samtidigt viktigt att understryka att detta inte innebär att andra föreningar står utan tävlan eller att dörren stängs för dem som inte spelar i NDHL. Det kommer att finnas regionala serier under, även om jag personligen i dagsläget inte är fullt lika inläst på den exakta utformningen av de regionala stegen.

Ett historiskt avstamp för NDHL: Framtidsvisionen och den nya ligan

Det som binder ihop säcken kring Svenska Ishockeyförbundets nya andraliga är det arbete som drivs av själva ligaorganisationen NDHL, där medlemmarna utgörs av just de föreningar som spelar i ligan.

Söndagen den 23 augusti 2026 tog man ett historiskt avstamp på ligaorganisationens årsmöte. Där klubbades nya och omarbetade stadgar igenom – inklusive det formella namnbytet från Damettan till NDHL även i regelverket, helt anpassat för att möta upp den nya tiden.

Ett fördjupat samarbete och ökat fokus på marknad

Under mötet blickade man också fram emot det nya avtalet med Svenska Ishockeyförbundet, som nu snart är helt i mål. Samverkan bygger på en tydlig grund:

• Svenska Ishockeyförbundet sätter de sportsliga ramarna och sköter regelverket.
• NDHL och dess klubbar driver den operativa och affärsmässiga utvecklingen för att lyfta damishockeyns näst högsta nivå.

Marknadsfrågorna kommer att få ett betydligt större fokus framöver, där sponsring blir en absolut nyckelkomponent. Den nyvalda styrelsen kliver på med ett tydligt uppdrag: att arbeta ännu tajtare med medlemsföreningarna, dela på resurser och bygga en hållbar plattform för seniorer som gör ligan både attraktiv och elitförberedande.

Pionjärer på väg mot en ljus framtid

Ett stort grattis riktas nu till de lag som kliver in i den nya strukturen med en norra respektive södra serie, ni är sanna pionjärer som har en fantastisk möjlighet att visa vad damhockeyn på allvar står för.

Arbetet med den ”nya” ligan och organisationen är absolut inte färdigt, men detta är ett gigantiskt kliv framåt för svensk damhockey och för alla spelare som kämpar hårt på sitt håll.

(Här hittar du lagen som spelar i NDHL 26/27 Elite Prospects för NDHL
och på NDHL-kartan).

Vi ska ha tålamod nu och ge arbetet någon säsonger att sätta sig och växa in i den nya kostymen. Men när damstrukturen har fått landa ordentligt, kan Sverige stolt konstatera att vi levererar två fantastiska serier som lyfter sporten framåt på bred front – från topp till bas.

Vad anser du? Hur viktig blir den ökade satsningen på marknad, sponsring och en starkare organisation för att bygga en långsiktigt hållbar plattform för spelarna i NDHL? Lämna en kommentar och tyck till!

Inlägget En historisk milstolpe för svensk damhockey – årsmöte, omarbetade stadgar och ny seriestruktur i NDHL dök först upp på Cirtap.se.

Syftet med min serie Fokus: Damhockey har alltid varit att blicka framåt. Vi ska fira framgångarna, men för att damhockeyn ska fortsätta växa måste vi våga prata om hur vi bygger organisationerna runt spelarna.

Varför lyfts inte det här mer?

I ett tidigare inlägg, ”Flickhockey eller killag?”, lyfte jag varför vi så ofta fastnar i gamla hjulspår kring hur tjejer ska fostras in i hockeyn och om vikten av miljöer på tjejernas egna villkor.

Men när vi väl har tjejerna på plats i våra egna lag – varför stannar vi där? Varför pratar vi inte mer om hur vi bygger mentalt hållbara system för flickor, juniorer och seniorer?

Tänk vilken enorm potential som väntar på att låsas upp om vi riktade samma strålkastarljus mot hur vi skapar trygga, långsiktiga och mentalt hållbara förutsättningar i våra föreningar. Det är dags att sluta betrakta damhockeyn som ett evigt ”projekt” och istället börja bygga moderna organisationer som håller hela vägen.

50 år av normer för killar är inte samma sak för tjejer

För att förstå varför vi behöver tänka nytt måste vi våga syna historien. Ishockeyns nuvarande strukturer formades under en tid då den manliga normen – präglad av strikta hierarkier och en idé om att hockeyn skulle trumfa allt annat – var standard. Den modellen förutsatte ofta en stöttande apparat hemma eller en miljonkarriär i horisonten som gjorde det värt att offra allt annat.

Den strukturen har fått överleva och förfinas under ett halvsekel eftersom herrsidan har burits upp av helt andra ekonomiska förutsättningar och historiska fördelar. Men 50 år av normer byggda för killar är helt enkelt inte samma sak för tjejer.

Dagens kvinnliga hockeyspelare vet med 99 procents säkerhet att sporten ska kombineras med civila karriärplaner, högskolestudier och extrajobb. När det gamla systemet lever kvar och styr med otydlighet och sena besked, krockar det totalt med den moderna verkligheten. Nyckeln till framgång handlar därför om att lämna den rigida strukturen bakom oss och i stället bygga moderna organisationer som sätter mental hållbarhet i centrum från grunden.

En modern vardag som ger energi

Inom damhockeyn vill jag lyfta fram begreppet mental hållbarhet som något odelat positivt. Det handlar inte om problem, utan om att skapa en trygg, inspirerande och förutsägbar vardag som ger spelarna energi.

När föreningar anpassar sina strukturer efter spelarnas riktiga liv – där studier och karriär sker parallellt med elitsatsningen – skapar vi en vinnande miljö. När istider, scheman och logistik finns på plats i god tid slipper spelarna ägna energi åt administrativt strul. Det är så jag vill bygga en hållbar damhockey där spelarna vill stanna kvar och växa genom hela karriären!

Det här visar forskningen: Släpp kopian och bygg egna strukturer

Det är oerhört inspirerande att se hur tydligt idrottsforskningen backar upp det vi ser ute i ishallarna. Forskning visar svart på vitt att kvinnliga lagatleter blomstrar i miljöer som präglas av tydlighet, struktur och administrativ omsorg – snarare än av gamla traditioner.

Det bekräftas inte minst i det omfattande forskningsprojektet ”Flickor är inte små pojkar” vid Linnéuniversitetet, som belyser hur viktiga anpassad metodik och en sund, trygg miljö är för att idrottande tjejer ska må bra och vilja satsa vidare. Forskning kring juniora hockeyspelare visar dessutom att tjejer drivs av ett relationsorienterat ledarskap där man får förstå sina ”varför”. Att unga spelare är engagerade, ställer frågor och vill vara delaktiga är ingen svaghet; det är en enorm styrka! Det visar på ett moget, modernt förhållningssätt till sin idrott som gör att lagen utvecklas snabbare och blir starkare tillsammans när vi bygger organisationen därefter. (Precis som vi varit inne på i tidigare diskussioner kring hur vi rustar upp för framtiden i svensk damhockey).

Fyra framgångsfaktorer för mentalt hållbara lag

Genom att arbeta medvetet med mental hållbarhet och skapa nya, egna strukturer bygger vi vinnande organisationer. Här är fyra nycklar för föreningar som vill ta nästa steg:

1. Skapa utrymme för dialog: Bjud in spelarna i flick-, junior- och damlagen till tidiga samtal. När vi bygger kulturen tillsammans skapar vi ett ägarskap som håller i alla lägen.
2. Kommunicera tidigt och tydligt: Gör transparens till en hederssak. Att släppa scheman i god tid ger spelarna den trygghet de behöver för att få ihop sina livspussel.
3. Se damverksamheten som en tillväxtmotor: Lyft in moderna ledarskapsperspektiv i styrelserummet. Att satsa på damhockeyn är att investera i hela föreningens framtid och attraktionskraft.
4. Bygg broar genom hela föreningen: integrera dam- och flicklagen som en självklar del av föreningens hjärta. När resurser och istider fördelas strategiskt vinner hela klubben.

Vi skapar framtidens hockeykultur tillsammans med nya normer

När vi bygger organisationer som vilar på transparens, god planering och uppskattande dialog, gör vi något magiskt. Vårt mål måste vara att mental hållbarhet blir en lika naturlig del av hockeyvardagen som taktiksnack och träningsdos – för det är så vi skapar framtidens hockeykultur tillsammans med nya normer. Vi bygger inte bara jämställdhet, vi sätter en modern förebild för hur alla idrottsföreningar borde fungera. Det är så vi skapar den där trygga, starka bryggan som gör att våra unga tjejer fortsätter att satsa och spela seniorhockey med ett leende på läpparna.

Nu blickar vi framåt mot en riktigt rolig hockeysäsong. Vad tänker du – varför pratar vi inte oftare om struktur och mental hållbarhet, och vilka goda exempel ser du i din förening?

Slå dig ner vid tangentbordet och dela dina träffsäkra tankar i kommentarsfältet!

Inlägget Mental hållbarhet inom damhockeyn – så bygger vi framtidens vinnande kulturer dök först upp på Cirtap.se.

Men för att denna fantastiska talangvåg ska bära hela vägen till de mästerskapsmedaljer och den guldglans som SOK och Svenska Ishockeyförbundet officiellt har satt upp som mål, behöver vi våga kalibrera kompassen. Att rikta en kritisk och analytisk blick mot landslaget efter OS i Milano och den senaste VM-turneringen handlar inte om att misströsta. Tvärtom – det handlar om att vi har så stor tro på våra spelares kapacitet att vi vill kräva en organisation som matchar deras nivå.

Sluta prata utveckling – börja tro på seger

Vägen till den absoluta världstoppen handlar om att våga tro på svensk damhockey här och nu. Idag finns det en tendens till att organisationen har fastnat i ordet ”utveckla” – en retorik som tyvärr utstrålar en misstro till vår egen omedelbara förmåga. När landslaget förvandlas till en utvecklingsplattform för framtiden glömmer man bort att ett seniorlandslags främsta uppgift faktiskt är att vinna matcher i nutid.

Vi behöver en tvådelad plan som löper parallellt: en långsiktig strategi för att bredda basen ute i klubbarna, kombinerad med ett landslag som drivs med det enda raka målet att leverera resultat i nästa byte. Ofta hörs argumentet från förbundshåll att den svenska spelarbasen på elitnivå är för tunn. Men det är ett bekvämt tunnelseende. Problemet är inte antalet spelare, utan att ledningen sätter färdiga seniorspelares kapacitet i fasta, stela fack alldeles för tidigt.

Våra etablerade spelare är inga halvfärdiga projekt som behöver fostras på landslagsbänken; de är mogna, skickliga atleter som är redo att ta ett enormt ansvar om de bara får förtroendet. Ett vinnande landslag byggs inte genom att pressa in spelare i stela, förutbestämda mallar under parollen att de ska ”lära sig”. Det byggs genom att lita på den kapacitet som redan finns och skapa en dynamik där spelarnas faktiska spetsegenskaper får chansen att avgöra matcher.

Ett landslag för leverans – med klubbarna som motor

De svenska spelarna är fantastiska hockeyspelare. De drar på sig landslagströjan med en enorm stolthet och offrar allt i varje byte. Det är hos organisationen runt omkring som vi har chansen att skruva på detaljerna för att få hela pusslet att gå ihop.

Enligt förbundets eget centrala dokument Strategi 2030 ska landslagsverksamheten utgöra spetsen av en sammanhållen pyramid. Det betyder att det måste finnas en obruten röd tråd mellan vardagen och mästerskapen. Landslagets uppgift är att samla ihop färdiga spetsegenskaper och få dem att leverera – inte att sköta grundutbildningen. Som jag tidigare har lyft fram här på Cirtap.se i artikeln om att SDHL och NDHL är elitligor och inte utbildningsplatser, så måste den dagliga utvecklingen ske ute i föreningarna. När landslagsledningen litar på klubbarnas arbete slipper toppspelare från SDHL ställas om till stela, checkande roller i en landslagströja. Då kan de istället fortsätta att vara de matchvinnare de faktiskt är utbildade till att vara.

Det är utanför rinken som de stora visionerna formas. OS-ikonen Maria Rooth i samtal med en ung tjej i vimlet under NDHL Allstar 2025. Bilden påminner oss om att vi måste lyfta blicken bredare och titta på organisationen runt sporten – jämställdhet och framgång bygger på personliga möten och rätt förutsättningar i vardagen.

Inga studiebesök – vi reser för att vinna

Svensk idrott har en lång tradition av att skicka unga talanger till stora turneringar med den bekväma stämpeln och klyschan att de är där för att ”se och lära”. Men i ett seniorlandslag med starka resurser och höga ambitioner ska vi inte åka på studiebesök. Att använda generationsskiften som en krockkudde för resultatkraven gör bara sporten en otjänst, och det blir snabbt en sköld för ledningen att gömma sig bakom när det blåser.

Vi ska inte stirra oss blinda på framtidsprojekt och i farten glömma bort det livsviktiga mellanskiktet av spelare mellan 22 och 27 år. Det är dessa atleter som är i sin fysiska prime och besitter den internationella rutinen. Tittar vi på giganterna USA och Kanada skickar de inga halvfärdiga projekt till mästerskapen för att titta på – de skickar färdigutbildade vinnare som är redo att leverera direkt.

Det dolda systemfelet: Den förtidiga pensioneringen

Det finns en djupt oroande sanning i svensk damhockey: våra toppspelare lägger av alldeles för tidigt. Det är inte ovanligt att se etablerade landslagsstjärnor avsluta karriären runt 24–26 års ålder – precis när en atlet fysiologiskt kliver in i sin absoluta prime. Varför blir det så? Svaret är tvådelat.

Dels har vår ”tunna” spelarbas gjort att talanger kastas in i SDHL redan som 14–15-åringar; när de är 24 har de redan gjort tio stenhårda seniorsäsonger och drabbats av en mental mättnad. Dels handlar det om ekonomi och landslagets signaler. När miljonerna från Olympisk Offensiv hamnar i centrala förbundsprojekt istället för att säkra att seniorspelares vardag går runt ekonomiskt, tvingas spelare välja den civila karriären. Om landslagsledningen dessutom signalerar och visar att seniora spelare väljs bort till förmån för yngre ”se och lära”-projekt, släcker man den sista moroten. Vi utvecklar spelare till bristningsgränsen i unga år, bara för att tappa dem när de är som allra bäst. Det är ett resursslöseri utan dess like.

Lita på den unika svenska modellen

Det finns ibland en utbredd idé om att räddningen för svensk hockey är att outsourca våra största talanger till det nordamerikanska collegesystemet (NCAA). Men som jag har skrivit om i tidigare inlägg, handlar sann framgång om att tro på vår egen kärnverksamhet och vår egen struktur.

Titta på herrsidan – anledningen till att Sverige är en av världens främsta exportörer av elitspelare beror på den unika svenska modellen. Våra spelare är taktiskt smarta, spelförståelsen är enorm och skridskotekniken är i absolut världsklass.

Wilma Sjölund i aktion. Med sin sylvassa skridskoåkning och moderna teknik är Luleåforwarden en perfekt symbol för den nya generationen svenska spelare födda efter 2000 – fostrad i den unika svenska modellen i stället för det nordamerikanska mallsystemet.

Använder vi resurserna rätt för att låta spelarna behålla sin ledande status i SDHL och förfina vår egen unika spelarutbildning – den där röda tråden som förbundet faktiskt har skrivit ner på papperet – då skapar vi ett spelsystem som USA och Kanada kommer att få extremt svårt att läsa sönder.

En ny vinnarmentalitet är nyckeln

Den allra viktigaste och mest spännande förändringen ligger i vår mentala inställning. Vi måste kasta bort idén om att Nordamerikas dominans är en naturlag som vi bara har att acceptera. Att nöja sig med ”hedervärda förluster” skapar bara mentala spärrar. Vi ska bygga en kollektiv vinnarmentalitet där målet är att fälla jättarna med svensk finess och modern fart.

Det är precis därför det känns så otroligt hoppfullt och strategiskt rätt att Erika Holst leder laget in i säsongen 2026/2027. Inför det stundande världsmästerskapet i november 2026 får hon en omedelbar rivstart, och hon om någon vet hur man river barriärer, kastar bort stela fack och svetsar samman ett lag för att utmana om de ädlaste medaljerna.

Vi har de officiella måldokumenten och framför allt har vi seniora spelare som är redo att vinna här och nu. Nu är det upp till organisationen att sluta fega, våga släppa handbromsen, visa att man faktiskt tror på svensk damhockey och ge våra spelare friheten att vinna. Framtiden tillhör oss!

Vad tror du krävs för att svensk hockey ska börja lita på sin egen verksamhet och sluta förlita sig på outsourcing till NCAA? Har landslaget blivit ett eget isolerat projekt? Lämna en kommentar och berätta!

Inlägget Framtidens vinnare: Hur vi lyfter svensk damhockey till den absoluta världstoppen dök först upp på Cirtap.se.

Det handlar om bredden – inte om att ta bort valmöjligheter

Låt oss göra en sak helt klar: det handlar inte om enskilda tjejers upplevelser eller att peka ut vad som är rätt eller fel för individen. Det finns tjejer som stormtrivs, tar för sig och som absolut ska träna med grabbar om de själva vill. Det är fantastiskt! Det enda jag hävdar är att killmiljön inte längre ska behöva vara den givna normen för alla.

Det är faktiskt precis samma sak med min syn på NCAA-college i USA; det kan vara ett jättebra äventyr och alternativ för vissa, men det får inte bli den enda utstakade normen för att nå elitnivå. I stället ska vi ha ett så starkt system på hemmaplan att vi kan bygga upp en attraktiv och helgjuten svensk modell för våra svenska flickor, hela vägen från hockeyskolan upp till seniornivå.

Tittar vi just på grunden för en fungerande spelarutveckling i svensk damhockey, så är samträning en total ickefråga i Tre Kronors Hockeyskola (TKH) – där är gemenskapen helt naturlig. Det är först när det bildas egna lag i de olika åldersgrupperna som strukturerna blir viktiga. Det blir extra tydligt när systemet ibland väljer att placera en äldre tjej i ett yngre pojklag med argumentet att det passar hennes nivå bättre. Istället för att justera individen efter gamla mönster, vill jag se att vi bygger serier och fasta tjejpooler som ger den stora bredden av unga spelare chansen att växa tillsammans i en trygg lagmiljö. Det är så vi behåller glädjen och modet att våga misslyckas för att bli bättre.

Att bygga vidare på herrhockeyns försprång

Herrhockeyn har ett försprång på mer än 50 år när det gäller resurser, färdiga strukturer och traditioner. Det är en verklighet vi förhåller oss till, men vi behöver inte kopiera den rakt av. Det fina är att Svenska Ishockeyförbundet redan har påbörjat den här resan. Vi är mitt i en spännande process där vi skapar en jämställd och urstark sport på tjejernas egna, unika villkor.

Tittar vi på den struktur som växer fram här i mina inlägg ser vi hur den sportsliga pyramiden bit för bit faller på plats:

• Fundamentet (Bredd till Junior): Genom att samordna regionala nätverk och gemensamma träningsträffar ser vi till att ingen tjej lämnas ensam. Gemenskapen bygger den trygghet som krävs för sportslig utveckling.
• Bryggan (Damtvåan): Här har svensk hockey hittat en nyckel. Som jag skrev i mitt förra inlägg fungerar Damtvåan som nyckeln till juniorernas framtid genom att vara en fantastisk språngbräda där unga talanger får ta sina första seniorskär och mogna i rätt takt, vilket avlastar juniorerna och bär hela pyramiden.
• Spetsen (SDHL & NDHL): När grunden är stabil kan vi fortsätta utveckla våra högsta serier. I min analys av hur SDHL och NDHL är elitligor lyfter jag vikten av kompromisslös elitverksamhet. Genom att erbjuda professionella träningsmiljöer och en hög kravställning hemma i Sverige, skapar vi en hemmaplan där våra seniorspelare i sin bästa ålder (22–27 år) vill stanna kvar och utvecklas, snarare än att tidigt söka sig utomlands.

Att hålla i den röda tråden tillsammans

Det görs otroligt mycket bra centralt just nu, och förbundets strategiska ramverk visar att viljan och visionerna finns där. Nu när resan är påbörjad handlar nästa steg om att vi tillsammans håller stenhårt i den utstakade riktningen. Det handlar om att förstå komplexiteten i detta stora utvecklingsarbete och ha tålamodet och engagemanget att fullfölja det.

Det handlar om att låta förbundets långsiktiga plan för spelarutveckling inom svensk damhockey genomsyra hela verksamheten – hela vägen upp till landslaget. Ett landslag blir som allra bäst när det fungerar som ett kvitto och en förlängning av det fina arbetet som görs i klubbarna varje dag. Landslaget är till för leverans – inte fostran. När vi låter våra nationella serier utbilda spelarna till färdiga atleter på hemmaplan, skapar vi de bästa förutsättningarna för framtida internationella framgångar.

En öppen och välkomnande dialog

Har jag rätt eller fel i min vision? Det får framtiden utvisa. Men det jag tror stenhårt på är att vi behöver ha en fortsatt öppen, varm och ärlig dialog om hur vi bäst utvecklar sporten vi alla älskar. Vi behöver skapa ett samtalsklimat där ledare, föräldrar och aktiva vågar lufta nya idéer om strukturer och resurser utan rädsla för att mötas av misstänksamhet eller gamla ”så här har vi alltid gjort”-attityder. Det är i det öppna samtalet som de bästa lösningarna föds!

Dagens yngre generation av svenska spelare besitter en fantastisk teknisk ryggsäck, hög spelförståelse och modern skridskoåkning. Potentialen är enorm! Genom att lita på den unika svenska skolan, hålla fast vid vår gemensamma vision och se till att hela kedjan från hockeyskolan till SDHL hänger ihop, är jag helt övertygad om att svensk damhockey går en fantastiskt ljus framtid till mötes.

Vad tror du är nästa viktiga steg för att vi ska stärka bredden och hålla fast vid den långsiktiga planen? Hur kan vi tillsammans bidra till ett ännu öppnare och mer välkomnande samtalsklimat i våra ishallar? Lämna en kommentar och dela dina tankar!

Inlägget Spelarutveckling svensk damhockey: Nyckeln till vår gemensamma framtid dök först upp på Cirtap.se.

Från hockeyskolan till verkligheten

Grunden läggs där allt börjar – i Tre Kronors Hockeyskola (TKH). När barnen tar sina allra första skär fungerar det alldeles utmärkt och naturligt att blanda killar och tjejer. I den åldern är fysiken, musklerna och spelförståelsen i stort sett identiska. Men ju äldre tjejerna blir, desto viktigare blir det att slussa vidare dem till renodlade flicklag och därefter till juniorlag.

Det här upplägget att stanna kvar i killmiljön blir nämligen svårt för majoriteten i längden. Ute i hallarna har jag sett båda sidor, visst finns det tjejer som fixar det galant, som tar för sig och stormtrivs hela vägen upp. Men jag har också sett motsatsen – de som helt tappar glädjen och slutar.

Det handlar sällan om att killarna blir fysiologiskt starkare i de tidiga tonåren. Det handlar om den sociala dynamiken. Att som ensam tjej navigera i båset eller i ett omklädningsrum fyllt av hormonstinna tonårsgrabbar är långt ifrån optimalt för spelarutvecklingen. Det är helt enkelt inte en naturlig miljö för en ung tjej som bara vill spela hockey, att tvingas dela rum med halvnakna grabbar – eller ännu värre, de som ”inte bryr sig” utan bara klär av sig utan hänsyn. Ofta skämtar vi vuxna bort det med kommentarer som ”det är bara grabbar, det får man stå ut med och ha lite skinn på näsan för att bli bättre”. Men är det verkligen rimligt? Utan den naturliga lagkänslan och tryggheten försvinner lätt det allra viktigaste: modet att våga misslyckas för att kunna växa som hockeyspelare.

När vuxenvärldens prestige sätter krokben

Om vi ska vara helt ärliga så styrs det här ibland av oss föräldrar. Ofta är det vi pappor som så gärna vill att våra döttrar ska få de tuffaste verktygen, och placerar dem i den miljö vi själva känner till – killhockeyn. Det görs i absolut bästa välmening.

Men det finns en annan, mindre vacker sida av denna miljö som jag själv har upplevt på nära håll. När tjejerna faktiskt lyckas bra, tar för sig och presterar på isen, väcker det tyvärr ibland en tråkig prestige hos andra föräldrar i pojklaget. Jag har hört vuxna tala ner tjejernas prestationer enbart för att lyfta sina egna barn. Plötsligt hamnar skulden på tjejen. Kommentarer som att hon ”tar en plats” från killarna, eller suckar om att ”de har ju faktiskt egna lag”, letar sig in i korridorerna.

När vuxenvärldens attityder blir ett hinder, då är det inte längre en optimal utvecklingsmiljö för en ung hockeyspelare. Vi måste våga fråga oss om det är värt att låta våra döttrar navigera i den typen av motvind på sin fritid.

Vad gör vi när tjejerna inte räcker till för ett eget lag?

Men låt oss vara realistiska. Vi möter ofta argumentet: ”Det finns ju inte tillräckligt med tjejer för att starta ett eget lag här.” Det är en krass verklighet i många mindre föreningar. Men svaret får aldrig bli att vi rycker på axlarna och lämnar tjejerna ensamma i pojklagen tills de lägger av.

Här vilar ett enormt ansvar på oss vuxna – tränare, ledare och föräldrar – att sätta ner foten. Vi måste skapa en kompromisslöst trygg miljö runt tjejerna. Det innebär nolltolerans mot alla former av kränkande beteenden, sexistisk jargong eller nedvärderande språk i och runt omklädningsrummen.

När vi istället bygger på tjejers egna villkor, frigör vi en enorm idrottslig kvalitet som svensk hockey inte har råd att gå miste om. Killarna har minst 50 års försprång i uppbyggda strukturer, resurser och traditioner inom svensk ishockey. Riktig jämlikhet handlar därför inte om att tjejer till varje pris ska tvingas spela med killar i alla lägen och anpassa sig efter deras villkor. Jämlikhet handlar om att ge tjejerna rätt förutsättningar att spela ishockey på sina villkor.

Här måste vi lyfta blicken från den enskilda klubbens förutsättningar. Vilket ansvar har våra distrikt, regioner och Svenska Ishockeyförbundet (SIF)? Det är deras skyldighet att rita om kartan och skapa regionala arenas och nätverk. Om en enskild förening bara har tre tjejer i en viss åldersgrupp, måste distrikten aktivt kliva in och samordna fasta tjejpooler, gemensamma träningsträffar, kombinationslag och återkommande cuper. Tjejerna behöver få träffa och spela med andra tjejer regelbundet – även om de till vardags tränar på hemmaplan. Förbundet och regionerna måste sluta se tjejhockeyn som ett lokalt problem för enskilda eldsjälar att lösa och istället bygga de strukturer som krävs för att ingen tjej ska lämnas ensam.

Vad säger forskningen? Myten om ”den grabbiga tempomiljön”

Det korta svaret är nej – det finns ingenting i modern idrottsforskning som visar att tjejer utvecklas bättre rent hockeymässigt eller biologiskt av att fostras i en grabbig miljö. Det traditionella argumentet om att tjejer måste spela med killar för att bli bättre är i själva verket ett strukturellt symptom, inte ett fysiologiskt faktum.

Det handlar alltså inte om könet på spelarna runt omkring, utan om hur ledarna tränar med tjejerna, hur man tävlar och hur man ställer krav. Om vi ställer samma höga krav, ger samma resurser och bygger samma tävlingskultur i ett tjejlag som i ett pojklag, blir utvecklingen minst lika bra.

Inspiration från USA: Trygghet ger sportslig framgång

Sneglar vi på USA, som ligger i absolut framkant när det gäller spelarutveckling, ser vi en helt annan modell. Genom sin American Development Model har USA Hockey insett denna viktiga nyckel: tjejer blommar ut, tar för sig mer och utvecklas betydligt bättre när de får spela i renodlade tjejmiljöer med sina jämnåriga. Där är tjejhockeyn normen, inte ett bihang. Det är också i dessa renodlade tjejserier och cuper som tränarna från NCAA-college scoutar sina framtida stjärnor.Möjligheterna framåt för svensk flickhockey.

Möjligheterna framåt för svensk flickhockey

Det är just därför steget från hockeyskolan till egna flicklag, och sedermera välstrukturerade juniorlag behövs. Inte för att tjejerna inte klarar av tempot – utan för att de förtjänar en miljö där de hyllas för sina framgångar utan förbehåll, och där vuxnas prestige inte sätter krokben för deras drömmar.

Det är denna stabila, trygga bas som också lägger fundamentet för hela den svenska seriepyramiden. När vi lyckas slussa spelarna genom välfungerande flick- och juniormiljöer, har vi också rätt förutsättningar för att Damtvåan ska kunna fungera som den livsviktiga brygga till seniorhockeyn den är tänkt att vara.

Genom att erbjuda tjejerna renodlade miljöer med hög kravställning från start utbildar vi färdiga hockeyspelare. Då slipper våra högsta elitligor, SDHL och NDHL, agera grundläggande utbildningsplatser och kan istället renodlas till de kompromisslösa serier av absolut högsta toppklass som svensk damhockey förtjänar.

Genom att bygga starka, trygga och renodlade tjejmiljöer i våra föreningar skapar vi den perfekta plattformen. Det är där vi på riktigt låser upp den enorma potentialen!

Vad tror du? Har du upplevt hur ledarskap och vuxenattityder påverkar tjejers utveckling i ishallarna? Slå dig ner och dela gärna dina tankar i kommentarsfältet!

Inlägget Killar och tjejer i samma hockeylag – hur länge gynnar det utvecklingen? dök först upp på Cirtap.se.

Utbildningen av framtidens stjärnor ska ske på juniornivå. De svenska talangerna kommer att ta plats på seniornivå helt naturligt så fort de har tagit sig igenom den nya utvecklingstrappan. Att försöka tvinga fram en förändring genom ett förhastat importtak i SDHL och NDHL riskerar i mina ögon att rasera seriernas status och marknadsvärde innan väggarna ens är färdigbyggda.

Jag upplever att svensk damhockey bubblar av en helt fantastisk energi just nu, och framtidens spelplan ligger vidöppen. Det finns ett historiskt lyft i intresse, engagemang och kommersiell potential. Men om sporten ska kunna ta nästa stora kliv – både sportsligt och kommersiellt – anser jag att man måste våga lyfta på huven och titta på hur systemet faktiskt fungerar i verkligheten.

Frågan om hårdare importregler väcker starka känslor. Låt mig vara tydlig: ett väl avvägt importtak kan absolut behövas på sikt. Men jag är övertygad om att det måste göras strategiskt och på ett sätt som gynnar svensk hockey över tid – inte genom förhastade förbud på seniornivå som stjälper mer än de hjälper.

Just nu ser jag nämligen hur man har påbörjat något fantastiskt: bygget av en riktig, bärkraftig seriestruktur underifrån.

Bryggan är byggd – nu måste man låta den göra sitt jobb

I åratal har jag reagerat på att svensk damhockey har saknat en naturlig utvecklingstrappa. Men nu händer det grejer! Svenska Ishockeyförbundet har tagit det efterlängtade och helt klockrena klivet att starta upp en nationell U19-serie för damer.

Det här är precis den pusselbiten som har efterfrågats och tjatats om i HockeySverige. Nu ser jag äntligen konturerna av en tydlig, stabil brygga:

1. Flick till junior (Genom starka lokala serier och ungdomscuper)
2. Junior till senior (Genom den nya, nationella U19-serien)

För mig är detta en enorm framgång för svensk hockey. Men när jag hör diskussionerna om att i samma veva införa drastiska, fasta importstopp i både SDHL och NDHL, tycker jag att förbundets regler krockar helt med deras egen logik.

Om man stryper importerna på toppen för snabbt, hur ska juniorerna då räcka till? Jag är rädd att elitklubbarna kommer att tvingas dammsuga den nya U19-serien på ofärdiga talanger alldeles för tidigt bara för att fylla sina matchprotokoll. Istället för att låta juniorerna växa in i kostymen, spela bärande roller och utvecklas i lugn och ro i den nya U19-miljön, tvingas de upp som tidiga komplementspelare i seniorlagen. Detta riskerar enligt min analys att rasera precis den bärkraftiga bryggan man precis har börjat bygga.

Ofärdiga juniorer på fel plats – man lär sig ingenting från bänken

Min poäng handlar absolut inte om att de svenska juniorerna inte är bra. Att hävda det vore att visa en total brist på tro och respekt för den enorma talang som finns i landet. Jag anser och vet att de unga spelarna håller högsta internationella klass – för sin ålder.

Givetvis finns det undantag. Det finns unika talanger som är fysiskt, mentalt och taktiskt redo för seniorhockeyn i ett väldigt tidigt skede. Men det är just undantag, och det är viktigt att poängtera att tjejerna inte heller sitter på någon avbytarbänk – de spelar eftersom de har kvaliteten att ta en bärande plats på egna meriter.

Problemet som jag ser det är den unika fartblindheten som drabbar svensk hockey när man försöker göra högstaligorna till en generell utbildningsserie för alla. Redan idag tvingas SDHL och NDHL att ta in ofärdiga juniorer som får extremt lite istid. Det finns en farlig tendens att ursäkta detta med att de är där för att ”se och lära”.

Men tro mig – det finns ingenting som heter avbytarbänkens pedagogik. Man utvecklas genom att spela, ta beslut, göra misstag och bära ett lag i skarpt läge. Detta är något jag själv har sett på skrämmande nära håll; jag har sett unga, lovande juniorer lägga skridskorna på hyllan enbart på grund av att systemet tvingar dem att bli bänkvärmare i en miljö de inte känner sig redo för. Att kastas in i hetluften i SDHL eller NDHL innan man är fysiskt eller mentalt mogen knäcker unga spelares självförtroende i stället för att bygga upp det. Istället för att utvecklas i lugn och ro i en anpassad junior- eller breddmiljö blir de statister på en nivå där de inte kan göra sig själva rättvisa.M

Spetsen behövs för att hålla ligorna i världsklass

Jag är medveten om att vi befinner oss i en ny global hockeyrealitet. Den nordamerikanska proffsligan PWHL växer i rasande fart och har redan draftat bärande svenska landslagsstjärnor som Maja Nylén Persson och Lina Ljungblom. SDHL har officiellt blivit damhockeyns främsta språngbräda till världens bästa liga, vilket jag tycker är fantastiskt för ligans status.

Men när de största inhemska stjärnorna flyttar västerut uppstår ett sportsligt tomrum. Om man i detta läge stryper importen på seniornivå – där NDHL nu också styrs av hårda regler om max 9 icke-hemmafostrade spelare på matchroster – ser jag en stor risk att kvaliteten sjunker drastiskt på bred front.

Att försöka skydda svensk damhockey med blinda importbegränsningar på seniornivå är för mig som att bygga ett tak på ett house innan väggarna är stabila. Man tror att man skyddar hemmet från regnet, men utan starka bärande väggar underifrån riskerar hela konstruktionen att rasa ändå.

Jag anser att de utländska spetsspelarna behövs i både SDHL och NDHL. Det är deras professionalism och internationella rutin som håller uppe farten, det kommersiella värdet och den dagliga, stenhårda tävlingsmiljön på träningarna. Det är i den miljön som nästa generations svenska stjärnor tvingas sträcka på sig för att ta en plats. Konkurrens föder framgång – gratis istid och bänknötande föder stagnation.

Det dolda problemet: Kryphålet på juniorsidan och NIU

När jag analyserar importbegränsningar känner jag att man måste titta på där det faktiskt blir snett i systemet idag. För att räknas som hemmafostrad spelare i Sverige krävs tre års licens i en svensk klubb under juniortiden.

Detta har skapat ett dolt kryphål som jag vill belysa. Istället för att värva färdiga seniorer ser jag hur vissa klubbar väljer att importera 15- och 16-åringar från utlandet direkt till sina juniorlag och NIU-gymnasier (Nationellt Godkända Idrottsutbildningar).

När de utländska tjejerna har gått på ett svenskt hockeygymnasium i tre år upphävs deras importstatus. De räknas som hemmafostrade, tar inte upp någon importplats i trupperna, men de har under tiden konkurrerat ut unga svenska tjejer från de bästa utbildningsplatserna och den bästa träningen i ett skede där de är som mest sårbara. För mig känns det som att låsa ytterdörren för vuxna seniorer, men lämna källarfönstret vidöppet för juniorer.

Säkra seniorhockeyn – annars blir allt ogjort

Hela den här problematiken kokar enligt min mening ner till en kritisk punkt: Både SDHL och NDHL riskerar att tappa nivå och status på bekostnad av att man i Sverige i decennier inte har haft en naturlig strategi för juniorerna.

Nu när strategin och den nya U19-serien äntligen är här, anser jag att man måste vara snabb med att säkra kvaliteten på seniorhockeyn. Om man blir desperat och panikartat stänger ute utländsk spets på seniornivå innan den egna ”bryggan” har hunnit leverera färdiga seniorspelare, tror jag att man kommer att rasera ligornas marknadsvärde.

Underhållningsvärdet sjunker, sponsorerna sviker och matchmiljön blir för svag. Resultatet blir att de juniorer man så desperat försöker lyfta upp istället stagnerar på en avbytarbänk i serier med sämre kvalitet. Min slutsats är enkel: Om man inte skyddar kvaliteten på högsta nivån medan man bygger underifrån, kommer den nya fina juniorsatsningen i slutändan att bli helt ogjord.

Vägen framåt: Fokusera på basen, inte på fönstret

Om målet är att bygga en ekonomiskt bärkraftig liga är mitt förslag att man flyttar fokus från trubbiga förbud på seniornivå till att skydda och stärka den fantastiska grundstruktur som påbörjats:

1. Skydda NIU-platserna: Sätt ett strikt tak för utländska spelare på hockeygymnasierna. De statligt finansierade utbildningsplatserna måste i första hand säkras för att utveckla svenska talanger.
2. Låt den nya bryggan arbeta: Ge U19-serien tid och resurser att utbilda juniorerna i en anpassad miljö med riktig istid, så att de är flygfärdiga och starka när de väl kliver upp i seniorhockeyn.
3. Fri konkurrens på toppen: Låt SDHL och NDHL fortsätta vara öppna, internationella och starka tävlingsserier där underhållningsvärdet är högt och de bästa möter de bästa. Det är så jag tror att man lockar sponsorer, tv-avtal och ny publik!

Jag är övertygad om att det finns alla förutsättningar för att göra svensk damhockey starkare än någonsin. Men min uppmaning är att ha is i magen, sluta tro att man lär sig hockey från en avbytarbänk via blinda förbud, och istället låta den nya, klockrena seriestrukturen göra jobbet!

Inlägget SDHL och NDHL är elitligor, inte utbildningsplatser – Låt nya bryggan göra jobbet dök först upp på Cirtap.se.

Det är dags att vi riktar strålkastarljuset mot Damtvåan (Division 2 damer). Det är här – i glappet mellan klubbarnas juniorhockey och steget upp mot landets riksserier – som sportens framtid avgörs. Det tunga ansvaret vilar nu direkt på våra regionala ishockeyförbund och distrikt.

En hyllning till gräsrötterna: Svart kaffe och papperstunna tumnaglar

Låt oss stanna upp och konstatera en fundamental sanning: Gräsrotshockeyn är inte en bisak – den är sportens bultande hjärta. Till alla er som sliter i hallarna vecka ut och vecka in vill jag bara säga: Jag har inte glömt bort er.

Jag vet exakt vad det innebär att drivas av ren passion utan stora resurser. Jag har själv stått där som materialare. Jag vet hur det är att vara först på plats i den kalla hallen och absolut sist därifrån. Jag minns smaken av det svarta, starka kaffet i plastmugg medan slipmaskinen gick varmt, och hur tumnageln till slut blev tunn som ett papper efter att man gång på gång känt på skridskoslipningen för att se till att tjejerna hade perfekta skär.

Det är i den miljön som den sanna kärleken till hockeyn föds. Här finns eldsjälarna som bär upp strukturen. Utan den enorma kraften på gräsrotsnivå skulle de glittrande elitarenorna stå helt tomma.

Kontrasten mot herrsidan: Den totala avsaknaden av J18 och J20

För att förstå varför Damtvåan är så akut viktig måste vi titta på hur det fungerar på pojksidan. Där är spelarbasen så enorm att pyramiden nästan sköter sig själv genom en spikrak, akademisk serietrappa. När en kille växer ur ungdomshockeyn kliver han in i en extremt strukturerad juniorvärld: från U16, vidare till J18 (Division 1 eller Regional) och slutligen J20 Nationell. Det finns skräddarsydda, åldersanpassade korridorer hela vägen fram till 20-årsåldern.

På tjejsidan existerar inga breda J18- eller J20-serier. Även om Svenska Ishockeyförbundet har infört U19 Dam Regional för att försöka täcka upp det enorma hålet, är det fortfarande ett gigantiskt åldersspann som ska rymmas i en enda serie. Det finns ingen trappa.

Istället för en mjuk resa uppåt möter unga tjejer en brant vägg. Det är inte ovanligt att en 14-åring tvingas ta klivet direkt från ett flicklag, hoppa över hela den junioråldern som killarna skyddas i, och kastas rakt in i seniorhockey mot fullvuxna kvinnor. Om pojksidan erbjuder en rulltrappa in i vuxenhockeyn, erbjuder damsidan ett fallskärmshopp utan fallskärm.

Det är just här som Damtvåan blir så kritisk. I avsaknad av de fasta J18- och J20-ålderskategorierna måste Division 2 fungera som det sportsliga och fysiska skyddsnätet – en miljö där unga juniorer tillåts växa i sin egen takt.

Tillväxten möter det historiska glappet inom damhockey i Sverige

Svenska Ishockeyförbundets damserieutredning visar tydligt att damishockeyns tillväxt kräver en bredare och mer hållbar struktur. Tittar vi på fakta har Division 2 haft en spännande utveckling på bara några få säsonger. När serien startade i sin nyare form runt 2022 bestod den i vissa regioner av så få som fyra lag, och har i flera distrikt vuxit till det dubbla sedan dess.

Men etableringen av förbundets nya regionala juniorserier (U19 Dam) har på sina håll också ritat om kartan och ibland utmanat deltagandet i de lägre seniorserierna. Det understryker bara det historiska glappet som förbundets tidigare generalsekreterare Johan Stark varnat för i en intervju 2024 med SVT Sport: när vi har 12–13-åringar som kastar sig rakt in i seniorhockeyn för tidigt, missar vi kritiska utvecklingssteg.

Som jag tidigare skrivit i inlägget om varför vi måste sluta kalla allt för damhockey, behöver juniorer få utvecklas i sin egen takt. Det är just därför Damtvåan måste fredas och lyftas fram – inte enbart som en rekreationsserie, utan som en trygg tillväxtmiljö och en mjuk landning för klubbarnas juniorhockey:

• En trygg utvecklingsmiljö: Istället för att unga tjejer kastas rakt in i den fysiska och resultatstyrda elitverksamheten i NDHL eller SDHL, erbjuder Division 2 en perfekt arena. Här kan juniorer få välbehövlig speltid, ta ledande roller och växa i sin egen takt innan de är redo för spel i en nationell riksserie.
• En förlängd karriär på isen: Genom att bygga ett naturligt utbyte mellan äldre tjejlag (som F16) och ett Division 2-lag visar klubbarna att det finns en framtid på isen för alla spelare. Detta går helt i linje med målen för Svenska Ishockeyförbundets dam- och flicksatsning 2030.

Geografiska hinder och det berömda livspusslet

Till skillnad från SDHL, som styrs nationellt, styrs Division 2 helt av de regionala ishockeyförbunden (Region Norr, Väst, Öst och Syd). Det är också här utmaningarna blir som mest kännbara.

Att lag i de lägre divisionerna ibland tackar nej till att klättra i seriesystemet handlar sällan om bristande ambition. Det handlar om krass ekonomi och geografi:

• Det ekonomiska glappet: Långa bortaresor kostar enorma pengar för en verksamhet helt utan elitföreningarnas resurser.
• Livspusslet på gräsrotsnivå: Spelarna på den här nivån balanserar sin hockey med heltidsjobb, studier och familjeliv. Ett spelschema som kräver att man lägger hela helger på obetalda långresor är en omöjlighet för många.

Om inte regionerna kliver in och skapar hållbara, geografiska serieindelningar, riskerar vi att strypa den bredd som svensk damhockey så desperat behöver.

Mina förslag på tre konkreta åtgärder för framtiden

Elit och bredd är biologiskt beroende av varandra. Våra regionala förbund och klubbar måste sluta se Damtvåan som ett isolerat sidoprojekt. De måste ge serien näring genom tre konkreta steg:

1. Integrerade spelarutbyten: Skapa flexibla licenssystem. Det måste bli enkelt för spelare inom juniorhockey och utvecklingslag att rotera upp i seniorsystemet för att få värdefull erfarenhet utan krånglig byråkrati.
2. Bättre istider och synlighet: Matcher ska inte förpassas till sena söndagskvällar i dolda träningshallar. Ungdomsverksamhetens och Division 2-lagens schema måste synkas så att de stöttar varandra.
3. Erfarenheten som kapital: Värdesätt de äldre spelarna i Damtvåan. De är de perfekta mentorerna för klubbens unga juniorer på väg upp. Genom att ge dem rätt förutsättningar säkrar vi morgondagens ledare, tränare och styrelsemedlemmar.

Vi vill alla samma sak: att professionalisera svensk damhockey och ge fler tjejer chansen att spela. Med till förbund, regioner och klubbledningar vill jag bara säga – kom ihåg att resan mot toppen alltid börjar vid gräsrötterna. Det är dags att vi bygger ihop junior- och seniorverksamheten på riktigt nu.

Inlägget Bryggan som bär pyramiden: Varför Damtvåan är nyckeln till juniorernas framtid dök först upp på Cirtap.se.

Mitt huvudsakliga fokus här på bloggen är, och kommer alltid att vara, Fokus: Damhockey. Det vill säga seniorhockeyn, elitsatsningarna, spelarutveckling och den kommersiella framtiden. Men för att få ihop hela bilden – och för att hjälpa seniorhockeyn och framtidens spelare att nå sin fulla potential – måste vi prata om språket. Vi har nämligen en tendens att slarvigt kalla all hockey som spelas av tjejer för damhockey.

Det märks tydligt ute i landet att det här skapar en hel del förvirring när allt klumpas ihop under samma stora paraply. Spelare, föräldrar och klubbar tappar bort var i utvecklingen man faktiskt befinner sig. Jag lämnar därför inte helheten, utan kommer givetvis också att ta med både flick- och juniorhockeyn här på bloggen. Det är helt avgörande att förstå hela utvecklingskedjan för att kunna utveckla och lyfta damhockeyn på riktigt.

Det är dags att vi tar rygg på förbundets utmärkta strukturer och börjar kalla varje utvecklingssteg för vad det faktiskt är. Inte för att peka finger på historiska misstag, utan för att ge unga spelare de absolut bästa förutsättningarna framåt.

Förbundets trappa sätter stolt guldkant på stegen

Tittar vi på förbundets utvecklingstrappa, ser vi en modern och genomtänkt kedja. De har gett oss de perfekta verktygen för att bygga sporten på rätt sätt, där varje åldersspann har sitt eget namn:

1. Tre Kronors Hockeyskola (TKH): Grunden för de allra yngsta (5–8 år). Förbundets fokus på rena flickgrupper i TKH har varit en fantastisk succé för återväxten.
2. Flickhockey: Ungdomsåren där spelglädje och grundläggande spelförståelse slipas.
3. Juniorhockey: En av förbundets finaste satsningar på senare år är införandet av regionala juniorserier för tjejer. Med landslag som Team 16 och Team 18 samt U19-SM-slutspel har man skapat ett naturligt utvecklingssteg mellan ungdom och senior.
4. Damhockey: Toppen av pyramiden och den renodlade seniorverksamheten för vuxna spelare. Det är precis den här nivån som förbundet har lyft fram genom att ge landslaget namnet Tre Kronor Dam. Ordet dam är en seniorstatus.

De tydliga spåren finns redan på herrsidan

Inom herrhockeyn är de olika utvecklingsstegen en absolut självklarhet sedan decennier tillbaka. Ingen i hela hockey-Sverige skulle få för sig att ta en 13-årig kille från pojklaget och prata om att han spelar herrhockey. Det vore helt otänkbart av naturliga själ.

Där är alla – från föräldrar till sportchefer – stenhårda med att använda rätt ord på rätt plats:

• TKH och pojk­hockey under barn- och ungdomsåren.
• Juniorhockey (J18/J20) under de avgörande tillväxtåren.
• Herrhockey först när man kliver upp i den fasta seniorverksamheten.

Här är det viktigt att poängtera en sak: ishockey ägs inte av killar eller herrar. Sporten tillhör alla som snörar på sig skridskorna.

Oavsett kön är man i grund och botten en hockeyspelare. Det är inte hockeyspelaren i sig eller själva sporten vi vill göra skillnad för – för på isen är drivkraften, passionen och spelet exakt desamma i både dam- och herrhockey. Det vi vill göra skillnad för är att strukturerna och åldersstegen måste bli lika självklara för alla.

När herrhockeyn har haft sina fasta, trygga spår under så lång tid har det gett killarna en enorm fördel i sin utvecklingstakt. Genom bibehållna separerade spår skyddar man deras utveckling och ger juniorerna en egen plattform att blomma ut på. Samma logik, trappa och tydlighet måste vi nu lyfta in i vardagsspråket på tjejsidan. Vi har redan verktygen med TKH-flick, flicklag och juniorlag. Det handlar inte om att tjejerna ska ”anpassa sig” till killarnas sport – det handlar om att ge alla hockeyspelare, oavsett kön, samma strukturella rättigheter att växa i sin egen takt.

Varför helheten hänger på språket

När vi klumpar ihop allt och kallar tonårstjejer för ett ”damlag” istället för ett juniorlag, gör vi ett stort misstag. Vi missar att ge dem en miljö som är anpassad för deras faktiska ålder och utvecklingsfas. En juniorspelare ska få utvecklas i en trygg och renodlad juniormiljö, utan att behöva pressas eller stressas upp i vuxenlag alldeles för tidigt bara för att klubben saknar rätt struktur underifrån.

Samtidigt gör vi seniorerna en stor tjänst genom att vara noggranna med orden. När vi reserverar begreppet damhockey till just senior- och elitverksamheten – precis som förbundet gör med Tre Kronor Dam – höjer vi automatiskt statusen, respekten och det kommersiella värdet på den högsta nivån.

Framtiden byggs tillsammans

Att jag väljer att gå ner i spåren till flick- och juniorhockeyn beror helt och hållet på min passion för damhockeyn. För att huset ska stå stadigt på toppen måste grunden under vattenytan vara solid.

Förbundet har visat vägen med de regionala juniorserierna och sin tydliga seniorstämpel på damhockeyn. Nu är det upp till oss ledare, föräldrar och eldsjälar ute i föreningarna att lyfta det i vardagsspråket i ishallarna. Låt oss kalla våra unga talanger för flick- och juniorspelare med stolthet. De är framtidens damspelare, men just nu är de på en alldeles fantastisk resa längs vägen.

Inlägget Varför vi måste sluta kalla allt för damhockey – helheten startar i hockeyskolan dök först upp på Cirtap.se.

Men bilden är extremt splittrad. Just nu ser vi en djup klyfta i Hockeysverige: i både SDHL och NDHL skiljer det sig något enormt i hur föreningarna faktiskt väljer att driva sin verksamhet. Det här inlägget är inte en sågning av hela rörelsen – för det finns fantastiska förebilder.

Föreningar som Luleå Hockey har visat vägen i åratal med ett starkt publikstöd, Brynäs IF i Gävle har tagit historiska SM-guld och skjutit till stora spelarbudgetar, och Frölunda HC har gjort en monumental kommersiell resa där de använde Scandinavium och satte en helt ny standard för paketering. Samtidigt, i NDHL, har Rögle BK stormat fram med ett imponerande publiksnitt och en genuint långsiktig organisationsplan. De här klubbarna har fattat galoppen, investerar på riktigt och bygger framtidens hockey.

Men mitt fokus här ligger på den andra sidan av myntet. På de klubbar som tyvärr fortfarande helt underlevererar organisatoriskt, där man inte har förstått den kommersiella potentialen, och där den gamla vanliga gubbmentaliteten fortfarande sitter djupt rotad i väggarna.

I dessa specifika styrelserum klappar man sig på bröstet efter att ha fattat ett ”strategiskt beslut”, och förväntar sig sedan att spelarna ska stå med mössan i hand och vara djupt tacksamma.

”Titta här vad vi satsar på er nu, var lite tacksamma för att ni överhuvudtaget får finnas”, andas attityden. Man tror i sin enfald att sponsorer och publik ska strömma till automatiskt bara för att man har visat lite ”god vilja” på papperet.

Samma gamla argument år 2026

Hur är det ens möjligt att vi år 2026 fortfarande hör exakt samma argument vid fikaborden och i korridorerna hos dessa alibiklubbar som ekade när damer först började spela hockey? Världen förändras, men deras argument har stått helt stilla.

Mönstret hos de föreningar som underpresterar är smärtsamt förutsägbart: man serverar en underfinansierad produkt, vägrar se sin egen roll i det bristande intresset, och blir sedan arg på publiken och spelarna för att de inte levererar mirakel. När läktarna gapar tomma dröjer det inte länge förrän samma gubbar suckar: ”Det finns inget underlag” eller ”Intresset finns tyvärr inte bland tjejerna”.

Man lägger bekvämt skulden på tjejerna och deras påstådda brist på tacksamhet, i stället för att rannsaka sin egen organisations totala brist på vision, tidsuppfattning och faktiska investeringar.

Skensatsningar och brist på proportioner

Förstå mig rätt: jag vet att klubbarna skjuter till pengar. Det handlar inte om att damlagen får absolut ingenting. Problemet är att investeringen hos de passiva klubbarna nästan aldrig står i proportion till vad ett damlag faktiskt kan generera i form av nya, unika sponsorintäkter. Man missar helt affärsnyttan i att bygga ett starkt varumärke på damsidan.

I stället saknar satsningen en långsiktig budget. Beslutet är inte förankrat genom klubbens alla led, utan bygger på ett fåtal starka eldsjälar som förväntas projektleda, träna och hålla liv i laget – helst på ideell basis.

Ibland blir man ju nästan lite konspiratorisk. Man vill ju inte vara så cynisk att man börjar misstänka att hela upplägget är designat för att misslyckas… Eller? För om målet faktiskt var succé, så är det ju helt genialt att göra precis tvärtom mot hur man driver ett fungerande företag. Men så elak ska man väl inte vara. Det är säkert bara en slump att herrlagets kaffebudget är mer genomtänkt än damlagets treårsplan.

Låt oss prata klarspråk: modern hockey på elitnivå är en affärsverksamhet. Allt som sker i en modern förening måste vara en del av en strategisk affärsplan.

Det sportsliga resultatet är en livsviktig del av motorn, absolut, men det är inte allt. Det är här jag vänder mig starkt emot hur vissa klubbar sköts – jag opponerar mig mot att man helt enkelt inte gör sitt jobb.

Man kan inte driva ett miljonföretag på herrsidan med knivskarpa kommersiella mål, och samtidigt driva halva sin verksamhet som en loppmarknad. Det handlar inte om sportslig motgång, det handlar om att vissa klubbledningar underlåter att utföra det professionella arbete de faktiskt är anställda och avlönade för att göra.

Det är här hyckleriet blir som tydligast. Hur många herrlag på elitnivå lämnas i knät av ideella krafter på det sättet? En elitsatsning kräver exakt samma professionalitet, struktur och seriositet oavsett om det gäller herrar eller damer.

Vem bär ansvaret för att sälja produkten?

Kan någon peka på ett herrlag där spelarna själva förväntas ansvara för att locka publik till matcherna? Varför har de framgångsrika klubbarna i så fall tunga kommersiella avdelningar, marknadschefer och säljare som jobbar dygnet runt med att paketera produkten?

Det handlar helt och hållet om hur vi säljer in produkten. Självklart ska ligaorganisationerna jobba med central marknadsföring, men det arbetet blir helt värdelöst om inte klubbarna på hemmaplan ger rätt förutsättningar lokalt. Kedjan är aldrig starkare än sin svagaste länk – och just nu är det de klubbar som underpresterar organisatoriskt som bromsar hela tåget. Alla gör självklart inte fel, men de som vägrar prestera utanför isen förstör för kollektivet.

Alibiklubbarna förstör för de som satsar

Vi har fortfarande alldeles för många ”alibiklubbar” där damlaget bara finns med på det sociala kontot för att någon har sagt att man ”måste”. Den här bristen på insikt drar ner helhetsintrycket av både serierna och damhockeyn som helhet. Det skapar ojämn kvalitet och sänker ligans totala marknadsvärde. Det blir ohållbart att föreningar som Luleå, Brynäs, Frölunda och Rögle med mera sliter stenhårt för att lyfta sporten, medan andra nöjer sig med att göra det absoluta minimumet på pappret.

Det är därför vi måste rikta en skarp känga även uppåt: Vem kontrollerar egentligen kraven? På elitnivå finns det tydliga seriebestämmelser och arenakrav. Ändå delas det ut dispenser år efter år till klubbar som inte levererar på publikupplevelse, paketering och marknadsföring.

I serier som Nationella Damhockeyligan (NDHL) och Svenska Spel Damhockeyligan (SDHL) finns det helt enkelt ingen plats för hobbyverksamhet längre.

Det är tjejerna – som lägger ner ett enormt jobb och presterar på en så här hög nivå – absolut inte värda. Här måste Svenska Ishockeyförbundet (SIF) och ligaorganisationerna kliva fram och stenhårt kräva att det finns ett genuint kommersiellt driv i varje enskild förening. Att fortsätta gömma sig bakom ständiga dispenser drar bara ner de klubbar som faktiskt vill framåt. Sluta dela ut slentrianmässiga dispenser och sätt ner foten.

Biobiljetten och den stängda hallen

Tänk er själva om Filmstaden fungerade som svensk damhockey. När du köper en biobiljett vet du aldrig om du får sitta i en lyxig, mjuk biostol eller på en hård parkbänk. Hur många besök skulle du göra på den där parkbänken innan du tröttnade och stannade hemma?

Det är precis den osäkerheten alibiklubbarna skapar för publiken idag. Kontrasten är enorm. I vissa klubbar presenteras hockeyn i en nästintill stängd hall, med noll engagemang utanför isen och läktare utan sittplatser.

Samtidigt har vi de framsynta klubbarna som öppnar upp dörrarna ordentligt. De bygger en supportershop, öppnar caféer, har välkomnande matchvärdar, skapar häftiga intron på isen och levererar en helhetsshow kring matchen. När man sedan kryddar det med målgruppsanpassade publikaktiviteter – då ser vi ju svart på vitt att publiken faktiskt strömmar till!

Att påstå att intresset saknas är ett hån mot sporten. Sanningen är enkel: publiken sviker inte damhockeyn – den sviker underfinansierade och slarvigt paketerade arrangemang.

Det går helt enkelt inte att bygga en stark elitliga om damlaget lämnas i en gammal hobbystruktur på grund av bristande kontroll, medan herrlagets produkt bredvid bevakas in i minsta detalj.

Metaforen: Sportbilen på grusvägen

Tänk dig att du ska starta ett racingteam. Du köper in fantastiska sportbilar, fixar duktiga mekaniker och bokar upp perfekta tider på banan. Men själva underlaget? Det är fortfarande en enkel, gropig grusväg eftersom du inte har lagt några resurser på att asfaltera den, marknadsföra racet eller sälja biljetter. Sedan förväntar du dig att förarna själva ska dra dit publiken.

Nu ser vi att klubbar som Luleå, Gävle, Göteborg och Ängelholm har börjat rulla ut asfalten – och där flyger bilarna fram. Av de klubbar där hjulen fortfarande bara spinner, drar man generellt två helt felaktiga slutsatser:

1. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med snabba bilar.
2. Ingen vill se sportbilar köra här ändå.

Sanningen är ju en helt annan: ingen kan köra fullt ut på en grusbana, hur fina bilarna än är.

Det är precis det här felet alibiklubbarna gör mot tjejerna idag. De har blivit mycket bättre på att erbjuda bra träningstider, duktiga ledare och rätt material – men de erbjuder fortfarande en digital och kommersiell grusväg i form av noll marknadsföring och obefintligt säljstöd.

Det är dags att inse att det inte är bilarna eller förarna det är fel på. Det är underlaget ni har lagt ut framför dem. Titta på de klubbar som lyckas, gör läxan, använd hela organisationen och gör det jobb ni faktiskt är till för att göra – först då får vi se hur snabbt den här sportbilen kan köra överallt.

Är det dags för förbundet, SDHL och NDHL att riva upp dispenserna och börja ställa hårda kommersiella krav på klubbarna? Eller finns det fortfarande ett värde i att ha överseende? Lämna en kommentar och berätta var din lokala klubb befinner sig!

Inlägget Grusbanor och sportbilar: Varför klubbens damsatsning körde i diket dök först upp på Cirtap.se.

Både den sportsliga nivån och det kommersiella intresset har fått en märkbar skjuts framåt, vilket visar att de datumsatta målen i Svenska Ishockeyförbundets Strategi 2030 är helt rätt väg att gå. Men frågan vi måste ställa oss nu är: är verkligen alla redo att ta nästa steg?

För att den här omställningen ska lyckas i praktiken räcker det inte att förbundet pekar med hela handen. Det handlar om att de tillfälliga nödlösningarna på förbundets bakgård skrotas för gott, och att klubbar, regioner och distrikt faktiskt kliver fram och gör jobbet tillsammans. Den fullständiga rapporten med alla strategiska vägval finns att läsa via Svenska Ishockeyförbundets officiella serieutredning för damer.

FAKTA: Steg 1 (Säsongen 2026/2027)

Nu går svensk damhockey in i det första skarpa skedet av den nya modellen. SIF komprimerar seriesystemet till totalt 34 lag i förbundsserierna.

Sluta gnälla – det är dags att blicka framåt

Låt oss vara helt ärliga: att älta hur dåligt allt var förr, eller att direkt börja kritisera de nya förslagen för att de känns ovana leder absolut ingenstans. Det bygger varken kreativitet eller långsiktiga resultat. SIF har tagit tag i taktpinnen, lagt grunden och satt processen i rullning. Kan vi verkligen fortsätta misströsta nu? Svaret är ett rungande nej.

Tycker jag själv att den här utredningen är helt perfekt i alla sina detaljer?

Nja, kanske inte helt. Men jag köper den, och jag tror på den. För om vi inte gör det, vad händer då? Att stå kvar på sidlinjen och muttra medan utvecklingen rusar vidare gör ingen spelare bättre och utvecklar inga klubbar. Vi har redan fantastiskt goda exempel i både SDHL och NDHL på att verklig förändring handlar om att faktiskt våga förändra. Nu är det upp till bevis för oss alla – klubbar, distrikt, ledare och supportrar – att visa att vi vill framåt. Det är dags att engagera sig, göra det bästa av resan och se till att vi når målet tillsammans.

Ärligt talat – det blir en rejäl omställning för vissa

Kommer det här att gå helt av sig självt för precis alla? Nej, det ska vi inte sticka under stol med. I all verklig utveckling krävs det en hel del arbete, och för en del klubbar innebär de nya kraven en rejäl omställning. De föreningar som hittills har haft mer bristfälliga damsatsningar, eller som har tvingats rulla med väldigt unga juniorlag i seniorserier bara för att fylla ut kostymen, ställs nu inför helt nya utmaningar. Nu krävs det helt enkelt mycket mer engagemang, struktur och resurser för att nå och hålla sig kvar i toppen av svensk damhockey.

Men jag ser framför allt möjligheter och vinnare på sikt. De absolut största vinnarna är alla de tjejer som vill spela hockey långt upp i senioråldern. Genom den här utredningen blir utvecklingstrappan och vägen framåt äntligen glasklara. På sikt skapar vi en betydligt starkare, bredare och mer hållbar bas av äldre spelare.

Mer än jämställdhet – det handlar om ett kommersiellt marknadsvärde också!

När vi pratar om varför damhockeyn är viktig för Sverige och våra klubbar hamnar diskussionen alldeles för ofta i moraliska plattityder om jämställdhet och lika värde. Missförstå mig rätt – de bitarna är fundamentala. Men för att sporten ska nå sin fulla höjd måste vi våga prata om de ekonomiska och kommersiella drivkrafterna.

Damhockeyn är inte ett välgörenhetsprojekt eller en utgiftspost som klubbarna måste bocka av. Det är en av de absolut största, oexploaterade kommersiella möjligheterna i svensk idrott. Att investera i damverksamheten handlar om att synas på rätt sätt och skapa ett unikt marknadsvärde för sponsorer på alla nivåer:

• En modern och attraktiv partnerplattform: Dagens företag vill förknippas med tillväxt, innovation och framåtanda. Genom att kliva in i Svenska Damhockeyligan (SDHL) och NDHL kan sponsorer bygga starka partnerskap som känns moderna och relevanta på riktigt.
• Nya målgrupper och stark lokal förankring: Flick- och damhockeyn drar till sig en helt ny publik och skapar ett djupt engagemang i lokalsamhället. För lokala sponsorer i distrikten innebär det en unik chans att bygga relationer med familjer och unga idrottare på ett sätt som herrhockeyn ofta redan har mättat.
• Förlängda karriärer bygger starka ambassadörer: Genom att utredningen ställer krav på proffsigare strukturer och licensregler kan klubbarna erbjuda bättre ekonomisk trygghet och hållbara miljöer. När spelare kan förlänga sina karriärer får sponsorerna långsiktiga, starka profiler och varumärkesambassadörer att bygga sina kampanjer kring.

Vad innebär utredningen för spelare, klubbar och distrikt?

Den nya seriestrukturen är designad för att maximera både den sportsliga och kommersiella produkten på alla nivåer:

1. För juniorerna: En obruten kedja från flick- till seniorhockey

Det här är ett av utredningens absolut viktigaste inslag: SIF inför en officiell nationell DJ19-serie för damer! Förut har det saknats en tydlig plats för spets på juniorsidan, vilket har gjort glappet mellan ungdoms- och seniorhockeyn alldeles för stort. Genom att äntligen binda ihop kedjan – hela vägen från lokala flickserier, regionala juniorserier till den nya nationella juniorserien och upp till senioreliten – stänger vi det glapp som tidigare har fått så många talanger att sluta. Nu får landets bästa juniorer mäta sina krafter mot varandra regelbundet, vilket ger en optimal utvecklingsmiljö och en trygg, sportslig bro direkt upp till seniornivån.

2. För klubbarna: Professionella fundament och sportslig nerv

Genom skärpta men tydliga licenskrav tvingas klubbarna bygga stabila organisationer. Den stora vinsten är att utredningen slår fast datumsatta mål och behåller den sportsliga nerven – att kunna avancera eller åka ur. Det är precis den spänningen som lockar tv-tittare, publik och i förlängningen de kommersiella pengarna.

Vem gör vad? Det här krävs av organisationerna nu

För att den här visionen ska bli verklighet kan ingen gömma sig bakom förbundets beslut. Men för att förstå kedjan måste vi dela upp ansvaret rätt – det blir lätt en begreppsmix mellan vad förbundet gör centralt och vad ligaorganisationerna faktiskt driver på.

• SIF:s ansvar – Regelverk, licensnämnd och bredd: Svenska Ishockeyförbundet är ”myndigheten” och det styrande organet. SIF sätter tävlingsbestämmelserna för svensk ishockey, tillsätter domare och kontrollerar kompromisslöst klubbarnas ekonomi via licensnämnden. De bär också hela ansvaret för den nya nationella DJ19-serien, JSM och för att förse regionerna med utbildningsverktyg och resurser. De skärpta ekonomiska licenskraven blir klubbarnas största utmaning på kort sikt.
• Ligaorganisationernas ansvar – Det kommersiella lokomotivet: Organisationer som SDHL och NDHL:s ligaorganisationer äger inte serierna, men de har i uppdrag att sälja och paketera produkten. De förhandlar fram centrala TV-rättigheter och lanserar stora huvudsponsoravtal. Deras jobb är att bygga varumärket utåt, skapa mediebevakning och stötta klubbarna i deras affärsutveckling så att publiken och pengarna hittar till hallarna.
• Klubbarnas ansvar – Sluta köpa kortsiktigt, bygg eget: Klubbarna har under lång tid lutat sig mot färdiga, utländska spelare eller tillfälliga lagbyggen för att lösa säsongen. Nu faller ansvaret stenhårt på klubbarna att utveckla sina interna juniorakademier och faktiskt erbjuda en professionell vardag – med fokus på dubbla karriärer, fyssträning och rätt matchmiljöer.
• Regionernas ansvar – Säkerställ trappan därunder: I och med att NDHL nu är en officiell riksserie under SIF, har andradivisionen lyfts till en nationell angelägenhet. Det innebär att regionerna måste ta ett enormt operativt ansvar för att strukturera regionala serier under NDHL. Regionerna måste bygga en logisk övergång från lokala flickserier till den nya nationella DJ19-serien.
• Distriktens ansvar – Istider och behålla spelarna: Siffrorna visar en fantastisk ökning av unga flickspelare, men den stora utmaningen för distrikten är att de slutar i junioråldern på grund av stress eller tidsbrist. Distrikten måste samarbeta över klubbgränserna, korta reseavstånden för unga lag och göra det strategiska valet att prioritera istider för tjejerna. Det är på distriktsnivå vi måste stoppa spelartappet.

Nästa anhalt: Steg 2 och framtidens expansion

Planen sträcker sig långt bortom 2027. Om allt utvecklas väl är målet att expandera förbundsserierna kraftigt inför säsongen 2029/2030 (Steg 2). Seriepyramiden utökas då från 34 till totalt 44 lag:

• SDHL: Växer från 10 till 12 lag (33 matcher).
• NDHL: Utökas från 12 till 16 lag (2 x 8 lag, 28 matcher).
• Nationell Juniorserie (DJ19): Växer till 16 lag och JSM dubbleras till 8 lag.

Säkerhetsventilen: Affärsmässig långsiktighet och vägen till finrummet

Förändring kräver mod, och med både en nationell riksserie i NDHL och en ny nationell DJ19-serie på plats har vi nu de sportsliga verktygen för att lyfta. Men det bästa med det här ramverket är att nästa expansionssteg inte sker per automatik. SIF kommer att utvärdera effekterna noggrant, med fokus på tillväxten av svenska spelare och ligornas kommersiella bärkraft, innan seriesystemet växer ytterligare.

Det är just därför jag uppskattar den här utredningen så mycket. För första gången har vi ett system som kopplar ihop den rent sportsliga utvecklingen på elitnivå med ett tydligt kommersiellt värde. Det skapar en affärsmässig långsiktighet där kvalitet går före kvantitet. Det är precis det här greppet som bygger långsiktig trovärdighet och slutgiltigt förflyttar damhockeyn från att vara ett moraliskt jämställdhetsprojekt till att bli en fullt professionell verksamhet.

Genom att bygga en stabil affärsmässig grund kan damhockeyn äntligen ta sin rättmätiga plats i finrummet – inte som en sidoverksamhet, utan som en professionell produkt som kompletterar herrhockeyn och gör svensk ishockey komplett.

Men det absolut viktigaste är hur vi nu lyckas koppla ihop hela kedjan i praktiken. Genom att integrera flickhockeyn med starka regionala juniorserier, och låta dessa leda sömlöst vidare till den nationella DJ19-serien och senioreliten, stänger vi det farliga glappet där vi förr förlorade så många talanger. Samtidigt, och sist men inte minst, måste regionerna fortsätta arbetet med att driva bra, utvecklande seniorserier under NDHL. Det säkerställer en gedigen struktur där lag på olika nivåer får chansen att växa, utbildas och tävla mot rätt motstånd.

När regionerna tar sitt ansvar och säkrar denna obrutna trappa, skapar vi en synlig och nåbar väg uppåt. Det ger unga, hockeyspelande tjejer på flicknivå riktiga idoler på nära håll, konkreta förebilder att se upp till och ett kommersiellt kraftpaket till Elitserien som de både kan, vill och drömmer om att nå. Framtiden är redan här – nu är det upp till oss att förvalta den.

Är din klubb redo att kliva på tåget? Vilken förändring tror du blir den absolut tuffaste utmaningen för distrikten och föreningarna under den kommande säsongen? Slå dig ner i kommentarsfältet och dela dina tankar!

Inlägget Framtidens spelplan är här: Serieutredningen som bygger upp svensk damhockeys trovärdighet och marknadsvärde dök först upp på Cirtap.se.